Rättsstaten

Inledning

     Så långt mänsklighetens historia går tillbaka i tiden har det funnits tänkare, vilka ägnat sig åt begrundandet av lagarnas och institutionernas beskaffenhet. Aldrig någonsin slå människorna sig till ro med att endast följa blotta befallningar eller med att underkasta sig statsinrättningar, som verka uteslutande genom tvång. Även om formen för de gamla lagböckernas bestämmelser oftast är ett "du skall", så stödja sig dock dylika absoluta bud på ett tänkt sammanhang med en gudomlig världsordning, som man i dess helhet godtager, och man finner mycket ofta dessa bud uttryckligen motiverade med de hänsyn, som den enskilde är skyldig att taga till denna världsordning.
     På ett något senare stadium uppstår ett tänkande, som ställer sig mera självständigt till de faktiska lagbestämmelserna och underkastar dessa en närmare kritik. Man upptäcker, att det råder en väsentlig skillnad mellan de olika lagbuden; några gälla endast för en del mindre områden och måste därför ofta förefalla synnerligen godtyckliga, medan däremot andra gå oförändrade igen hos de mest olika folkslag och visa sig vara utomordentligt seglivade. Man får en egendomlig respekt för dessa senare och blir benägen att ställa dem i ett särskilt intimt förhållande till gudomen; man börjar till och med att förstå, att de äro djupt rotfästa i själva den mänskliga naturen.
     Ungefär sådan var uppfattningen i kulturländerna under antiken. Och uppenbart är, att en sådan kritisk undersökning av lagarnas väsen är ett utslag av ett växande individualistiskt behov att frigöra sig från samhällsmaktens fasta grepp om personligheten. Det gällde då att visa, att alla dessa lokala "du skall" endast voro godtyckliga maktyttringar från tillfälliga härskares sida. Påvisandet av att det vid sidan av ­ ja, ovanför - detta område finnes något som "man skall" eller något som "man bör" och som måhända icke ens härskaren kan undandraga sig, är i själva verket en frigörelse ur godtyckets grepp. Under antiken var staten allt; de små stadssamhällena befunno sig i ett tillstånd av "allas krig mot alla", och krigets lagar voro grymma. Om en stad blev erövrad, kunde varje invånare vänta att bliva dödad eller såld till slav. Här fanns icke någon plats för den enskildes åsikter om vad man skall eller icke skall; individen hade att böja sig för samhället och lägga hela sin person i dettas händer. Och vad tolkarna av det allmänna, gemensamma intresset funno för gott att påbjuda, det genljöd i samvetena såsom ett "du bör". Den enskilde hade icke någon fristad för de intressen, som han till äventyrs kunde finna på att uppställa gent emot statens. - Men, såsom redan framhållits, tänkandet hade dock allaredan under antiken börjat peka på ett rättesnöre, som låg på ett högre plan än den enskilda statens intressen och som till och med visade tillbaka till själva den mänskliga naturen, din och min egen natur.
     Medeltidens officiella kristendom åtog sig visserligen uppgiften att genom sina kyrkliga myndigheter för den enskilde avgöra vilken självständighet som skulle utvecklas gent emot statsmakten; men man kan därför icke påstå att kristendomens införande icke haft någon betydelse för individens frigörelse. Sinnet för den enskilda människans betydelse, för alla individers likaberättigande och lika stora värde är så intimt förenat med den ursprungliga kristendomens lära, att intet kleresi i längden kunde få bukt med detsamma. Och då påvekyrkans ok var sönderbrutet, såtillvida som tänkandet tordes våga sig ut på egen hand, så kastade sig människotanken med frisk energi över de så länge tillbakaträngda spörsmålen. I vilken utsträckning, frågade man sig, kunna utomstående uppdraga rättesnören för mina handlingar? När det i min själ uppstår en föreställning om vad som är det rätta handlingssättet, är den då helt enkelt ett eko av vad statsmakten och dess tillfälliga innehavare kräva? Eller är den endast en upprepning av vad prästerna uppställt för mig såsom gudomliga bud? Och är jag ingenting annat än ett redskap, som har att tjäna andras intressen, dessa må sedan vara aldrig så vackert smyckade med tilltalande namn?
     Det gives intet så skickelsedigert i den mänskliga andens historia som att man på detta sätt ställde sig spörjande inför moralens bud och dristade sig att uppställa individen såsom en självständig faktor, vilken också måste tagas i betraktande. Man kunde icke låta sig nöja med hänvisningar till religionen, ty det fanns - i synnerhet efter reformationen – en hel mängd religioner; och hänvisade man till statens eller till samhällets intressen, så tillät individen sig att fråga, om man nu också kunde vara säker på att dessa sammanföll med hans egna intressen; han hade icke längre lust att låta uppsluka sig med hull och hår. Något för något; han kände sig såsom part i sa­ken, icke såsom offerlamm. Överallt möter han ett "du bör": ja, vem är det som talar så? Måhända kunna vi genom underhandlingar komma till rätta och i godo få en ordning till stånd?
     Allt detta såg ju betänkligt nog ut, men utvecklingen stod icke till att hejda. Man har under tidernas lopp gjort alla möjliga försök att hypnotisera den bångstyriga individen till ro. Makten har använt alla möjliga förklädnader, men till och med såsom "folket självt", dvs. flertalet, har den blivit igenkänd, och man har börjat ställa den till räkenskap och fordra en gräns för dess ingrepp. Det lyckades en tid att narra det godtrogna folket med ett sådant slagord som "samhällsfördraget" (contrat social); och man var naiv nog att gå in på skämtet, ända tills man en vacker dag gjorde den häpnadsväckande upptäckten, att det vid avslutandet av ett fördrag eller ett kontrakt måste finnas tvenne parter. Nästa gång det blir tal om kontrakt, kommer individen att anmäla sig.
     Förgäves har den offentliga makten satt sina moralfilosofer att skriva försvarsskrifter för de rådande maktägarnas godtycke i form av etiker (moralläror med vetenskapligt snitt). Men även detta har blivit genomskådat. Till och med läran om att det är den enskildes "plikt" att uppoffra sina dyrbaraste intressen för det största möjliga antal människors välfärd, denna lära, vilken uppkom såsom det nödvändiga, teoretiska försvaret för den enväldiga flertalsmakten, är nu sakligt underminerad.
     Det lönar icke mödan att närmare ingå på alla de olika moralläror, vilka skjutit upp som svampar ur marken. Ty det är lätt att förstå, att största delen av dem måste gå ut på att stödja de offentliga tvångssystemen i alla deras olika schatte­ringar och möta individen med nya argument, nu då religionernas och auktoriteternas icke längre voro tillräckligt starka att stå emot de närgångna angreppen.
     Karakteristiskt är, att de tvenne moralsystem, vilka vunnit den största anslutningen i vår tid, båda grunda sig på den förutsättningen, att individen har att obetingat underordna sina personliga intressen under hänsynen till något utanför honom. Både utvecklingsmoralen och välfärdsmoralen utgå ifrån, att det gives hänsyn, vilka, om nödvändigt är, kräva en obegränsad insats från individens sida, nämligen respektive släktets biologiska främjande och det största möjliga antalets välfärd.
     Från välfärdsmoralens sida uttryckes detta på följande sätt: Plikten bjuder individen att sträva efter - och om nödvändigt är att offra sig fullständigt för - skapandet av den största möjliga lyckokänsla i världen. Den enskilde tillerkännes alls icke något område, över vilket han har fullständig bestämmanderätt; och något principiellt uppdragande av gränserna mellan personligt och "allmänt" inlåter sig välfärdsmoralen icke på.
     Den moderna demokratin har, som man lätt kan tänka sig, genom denna lära fått vatten på sin kvarn. Ty vad man i dess kretsar mest av allt fruktade var att flertalets maktområde skulle begränsas. Nu fick man icke endast intyg på att flertalets intressen kunna kräva alla offer av den enskilde utan också, att samma flertal, t.ex. en befolkningsklass, som är i majoritet, sitter inne med den enda sanna tydningen av vad som länder till allmänhetens fromma; det "stora flertalet" måste väl dock självt bäst veta det, heter det. Detta flertal är därför i besittning av allt vetande om vad som överhuvud är riktigt, och dess lagar äro därför - icke maktspråk - ingalunda; de åsyfta att befrämja samhällsmedlemmarnas lycka; och själva betrakta sig demokratins makthavande alls icke såsom representanter för någon våldspolitik utan som vänliga förmyndare, vilka förstå att tillvarataga medborgarnas intressen på ett långt bättre sätt än de själva.
     Huru länge denna, den senaste och farligaste av maktens alla förklädnader, kommer att göra verkan är det icke lätt att profetera om. Man torde emellertid kunna förmoda, att människans samvete icke skall skrumpna ihop till ett organ, vilket endast är i stånd att inregistrera den demokratiska flertalsviljan. Individen torde näppeligen fortfara att låta tränga sig upp i ett hörn, ansatt av obegränsade krav på offer för andra människors ideal och intressen. Antingen vilja vi undanbedja oss att någonsin mera höra ordet plikt nämnas, eller också vilja vi ha en annan motivering. Vi vilja icke längre böja oss för krav, vilka endast grunda sig på auktoritet och vilka nu synas oss vara synnerligen godtyckliga. Vårt personliga jag ford­rar en ställning såsom part i saken; och för att kunna vara detta, så att det tjänar något till, måste vi fordra, att kraven skola vara objektivt, klart och tydligt formulerade, så att alla kunna se deras räckvidd. Och vi fordra även bevis för, att individen genom att biträda en sakernas ordning, där dessa krav respekteras, skall kunna hävda sin ställning i samhället.
     De tidigare morallärorna ha missbrukat individen. De ha appellerat till känslor hos honom och förstått att anslå strängar, vilka ofta kunde förmå honom till offervilliga handlingar. Men genom att samtidigt låta skina igenom att de sutto inne med bud och krav såsom trumf på hand prisgåvo de honom åt god­tycket. De lassade bördor på honom och nödgade honom att åtaga sig förpliktelser, vilkas räckvidd ingen kunde beräkna. Aldrig kunde någon vara säker på att han själv gjort sin plikt till fyllest, och man hade icke någon möjlighet att protestera mot vad som pålades från andras sida.
     Skall det i framtiden ligga någon mening i ordet plikt, sa måste det innebära kravet på en bestämd, begränsad insats i vårt förhållande till våra medmänniskor, ett krav, vars betydelse individen är i stånd att på ett självständigt sätt bedöma och värdera. Förutsättningen härför är en individ med en självständig ståndpunkt, från vilken han kan fritt överskåda och välja sina chanser.
     Välfärds- eller nyttighetsmoralen har ett långt syndaregister, som det icke lönar sig att i dess helhet framdraga, då detta gjorts tillräckligt ofta. Den negativa kritiken har varit tidigt framme och måste objektivt sett betraktas såsom absolut fällande. Huvudinvändningen mot denna morallära, som hela den moderna politiska utvecklingen stöder sig på, är dess fullständigt subjektiva (dvs. personligt-godtyckliga) karaktär. Då ingen människa vet vari en annan människas lycka består, emedan var och en skapar sin egen lycka på grundvalen av sina personliga förutsättningar, så kan man nog uppställa regeln att människorna skola söka skapa den största möjliga lycka, men det är omöjligt att härpå grunda bestämda krav, bland annat därför att givare och mottagare icke kunna undgå att värdera prestationen alldeles olika. Ännu mindre kan denna princip uppställas såsom politiskt rättesnöre, ty då kunna de styrande icke undgå att utnyttja detta subjektiva godtycke i och för maskerandet av sina intressen. Statens styrande måste då till sitt väsen bliva förmynderskap och leda till tvångsingrepp.
     Det är icke för mycket sagt att den välfärdsmoral, varmed politikerna mer eller mindre uppenbart utsmyckat sina handlingar under det förra århundradet, demoraliserat all inre politik och, vad utrikespolitiken beträffar, lett ända ut i världskatastrofen. Den "Benthamska eran" är ett uttryck, som ofta användes i England för att beteckna det tidsskede, vars lagar präglats av nyttighetsmoralens upphovsman. Men det kunde med samma rätt användas om politiken i snart sagt vilken som helst av kontinentens stater, ty den har, i skydd aven och samma formel, under århundradets lopp ombildat dem till förmyndarstater, i vilka den enskildes rätt åsidosatts till förmån för flertalets intressen. I stället för att staten skulle se sin huvuduppgift i att - såsom rättsstat - tillförsäkra alla sina undersåtar personlig frihet och ett omistligt verksamhetsfält, har den blivit en fördelningsanstalt, där den härskande klassen söker komma ifrån uppgiften genom att utplundra den ena delen av befolkningen för att tilldela den andra delen rovet ofta i form av direkta allmosor; en "kulturinstitution", där en majoritets­regering "befrämjar" den kultur, som den är i stånd att fatta och som tjänar dess intressen, samt gynnar densamma på all individuell och självständig kulturs bekostnad; en tvångs- och forbudsstat med övergrepp på alla möjliga personliga områden. I stället för att staten skulle vara ett skydd för rätten föregår den nu medborgarna med de mest oblyga exempel på förfördelande handlingar. Även om socialdemokraterna med den största begärligheten tillägna sig dessa tendenser, därför att de gå i stil med deras förmyndarideal, har dock intet parti undgått att smittas av dem; intet av dem har något principiellt motstånd att bjuda; alla lura de på sin tur att bli förtryckare.
     Det är alldeles uppenbart att mänskligheten för närvarande i politiskt avseende befinner sig vid en skiljeväg. Den kan sjunka ned till bikupans plan, där individen instinktivt offrar sig för kupans, dvs. dess härskares intressen, eller också kan det utveckla sig självständiga individer, vilka bliva självtänkande och självbestämmande. Den förra möjligheten är ett ödesdigert återfall; den är prövad på alla primitiva utvecklingsstadier, både i Grekland och Rom: I Egypten, i Kina, i Indien, i Mexico och Peru. Kort sagt, i alla civilisationer under deras första tid är principen för det mänskliga samhället densamma som för djuren: individen tillhör sitt samhälle liksom biet sin kupa och myran sin stack; han är blott organ i en organism.^* Så måste det vara, så länge småstaterna voro fullt upptagna av ideliga krig med grannarna; det gällde helt simpe1t att vara eller icke vara. Men att man skulle vanda tillbaka till detta kulturstadium endast för att avlägsna all ekonomisk risk ur människolivet på det sätt socialisterna kräva det, är en orimlig tanke. Om man genom en reglering från högre ort söker hämma alla individuella källsprång och alla personliga motiv till nyskapande verksamhet, så kommer detta otvivelaktigt att minska produktionen i oerhörd grad. För självständiga naturer ter sig den möjligheten mera tilltalande, att statens reglerande verksamhet inskränkes till att för alla säkerställa ett lika stort arbetsfundament och det fulla utbytet av vad var och en kan utvinna ur detsamma.
* H. Taine: La France contemporaine, Paris 1885.  
     Nu finns det ju en del människor, framför allt privatpersoner — politikerna äro professionellt förhindrade att tänka självständigt - som hysa betänkligheter inför denna sakernas utveckling och som resonera på följande sätt: Någon gräns måste det dock finnas för den utplundring eller de tvångsingrepp, som ett flertal kan göra sig skyldigt till. Måste vederbörande nödvändigt löpa linan ut, ända tills de stöta på fysiskt motstånd? Skulle man icke genom att undersöka själva samhällets struktur i tid kunna enas om att upprätta naturliga gränser, så att den sociala freden kunde bevaras? Hittills har det icke lyckats; det politiska tänkandet befinner sig ännu i sin barndom; sett vid sidan av de enorma framsteg, som gjorts på nästan alla andra områden, ter sig "statsmännens" tänkande som det mest hårresande dilettanten. Man ror sig icke utanför ögonblickets behov eller de mest utslitna fraserna; alltjämt är man hypnotiserad av den Benthamska principen att det är bäst "att överlämna den suveräna makten åt det största möjliga antalet av dem, vilkas största lycka det är det särskilda ändamålet att främja". Och man finner sig fortfarande i att flertalet utan att låta hindra sig av den ringa kunskap, som det kan ha om mänskliga handlingars fjärrverkningar, företager alla de diktatoriska ingrepp och frihetsinskränkningar, vilka kunna härledas ur lösa antaganden om "nyttan".
     Men det är måhända framför allt i fråga om förhållandena på utrikespolitikens område som ögonen öppnats för att synpunkten "nästans välfärd" innebär den farligaste formen av förtryck. Man igenkänner den ögonblickligen, när man betraktar den faderliga förmyndarståndpunkt, som stormakterna ställa sig på gent emot de mindre folken. Det förklaras för en välgärning, när man påtvingar dem ett större folks "högre kultur", mera utbredda språk och speciella sedvänjor. Ja, det skulle i grund och botten vara en välgärning mot hela mänskligheten, menar man, om det lyckades att göra den delaktig av denna högre kulturutveckling, även om det skulle ske med makt. När en författare som v. Bernhardi filosoferar, är det icke Kant utan välfärdsmoralisterna som leverera tankarna. Det är statens uppgift, säger han, att bringa de gemensamma andliga och sedliga krafterna till den högsta utveckling och att förskaffa dem det inflytande i världen, vilket tillkommer dem med hänsyn till mänsklighetens hela utveckling mot något högre. Det är därför en välgärning mot de främmande folken, om man kan "påtrycka en stor del av mänskligheten den tyska andens prägel".
     Men detta är ju maktfilosofi, torde man invända, och man kan ju omöjligen sammanslå välfärdsmoralen med den imperialistiska maktfilosofin! Härtill måste svaras, att den enda synbara skillnaden är arten av de maktmedel, som föreslås till användande. Utrikespolitiken opererar med den brutala krigsmakten, medan man i den inre politiken når sitt mål med hjälp av röstantalet. Motiven äro desamma, och bristen på respekt för individens självbestämningsrätt precis densamma.
     Om det icke lyckats att med hjälp av välfärdsmoralen nedbryta aktningen för den enskildes personlighet och oinskränkta rätt och att utbreda en allmän suggestion om samhällets och statsmaktens allt överskyggande gudomliga väsen, som man är skyldig allt och som alla böra underkasta sig i slavisk vördnad, då kunde Europa blivit förskonat för ett folkkrig av den omfattning som världskriget hade. Bland annat är det alldeles tydligt, att den allmänna värnplikten är tänkbar endast från en synpunkt, som fullständigt underordnar individen under hänsynen till statens nytta. Om demokratin icke offrat individens intressen för verkliga eller inbillade välfärdshänsyn eller flertalsintressen, så skulle man icke kunnat föra krig med miljonhärar för uppnåendet av ändamål, om vilka folken i det stora hela svävade i okunnighet. Oinskränkta monarker med deras heliga rätt skulle icke förmått mobilisera hela befolkningar. Denna utveckling har endast demokratin kunnat fullborda genom att framställa militärtjänsten som en plikt och genom att göra själva pliktbegreppets betydelse fullständigt svävande. Nu sitter folkens stora massa fast i det nät, som de själva knutit. Riktade med kulturens alla tekniska uppfinningar, med all möjlig intellektuell bildning och konstnärlig förfining ha de blivit slavar under sin teknik och låtit släpa sig till avgrundens rand, till krig och revolutioner, emedan de försummat det enda nödvändiga: att finna en socialt ordnande princip, som kunde utgöra en säkerhet för fredligt samarbete och trygg jämvikt.

Fortsättes