Rättsstaten

     Det finnes väl knappast något politiskt eller nationalekonomiskt verk från nyare tid, vilket icke ägnar avsevärt utrymme åt "den sociala frågan". Även om författarna äro mycket litet på det klara med detta problems räckvidd och osäkra på vad det i grund och botten innebär, så dryfta de dock alla detsamma såsom ett slags medgivande åt vad tidsandan kräver. Och icke ens de mest konservativa författarna utgöra i detta avseende något undantag.
     Vad är det då tidsandan kräver? Den fordrar att den sociala frågan skall betraktas som ett problem, som omspänner hela tillvaron. Och för dess lösande kräves intet mindre än att det skall lämnas anvisningar om huru de offentliga institutionerna skola ingripa mot varje olägenhet i människolivet och avhjälpa densamma; anvisningar icke endast om vad staten skall göra, när medborgarna blivit överfallna eller bestulna eller utsatta för andra rättskränkningar, utan också om vad den skall företaga gent emot sådana olägenheter som äro förenade med ålderdom, sjukdom och arbetslöshet. Ja, man räknar till det sociala problemets lösande offentlig hjälp till personer, vilka lida under följderna av lättja, oduglighet och slöseri!
     Efter att hava antagit dessa dimensioner är det som "det sociala problemet" blivit det egendomliga monstrum, vilket det förbehållits vår tid att på alla sätt omhulda och göda och vilket därför torde förtjäna en särskild undersökning.
     Man måste då först och främst fästa uppmärksamheten på att begreppet i denna hypermoderna form icke är särdeles klart, ty där det finns ett socialt problem, där måste det också med nödvändighet finnas ett individuellt problem, som icke utan vidare kan skjutas åt sidan - och som kanske rent av är det viktigaste. Det är ologiskt att betrakta den ena sidan av ett komplementförhållande såsom hela saken. Och om man länge stirrat på ett grönt plakat och därpå fäster blicken på ett vitt, så inställer sig den röda komplementfärgen av sig själv. Därför måste man väl nu söka finna sig i att det individuella problemet ånyo börjar framträda och kräva plats eller att åtminstone kräva, att man skall ha godheten säga var gränslinjen går. Framför allt på denna punkt är det som den moderna tidsandan är i behov av revision. Och har man funnit gräns­linjen mellan det sociala och det individuella, så blir det nästa fråga att skilja mellan de sociala uppgifter, vilka äro egentliga statsangelägenheter, och de som måste lösas genom privata sam­manslutningar.
     Låt oss till förtydligande härav skärskåda fattigdomsproblemet! - Men detta är ju avgjort ett socialt problem, om något skall vara det! torde de utropa, som äro uppfödda med den moderna politiska lärdomen. - Nej, långt ifrån! Fattigdomen är överhuvud alls icke ett begrepp, som politik och socialekonomi omedelbart kunna arbeta med; fattigdom och olycka äro endast motiv till att på ett eller annat sätt ingripa; i övrigt ha de icke något bestämt att säga. Att en person icke äger någonting är ett högeligen mångtydigt symptom, ofta resultatet av många olika faktorer, vilka delvis äro rent individuella (bristande begåvning, lättja, slöseri o.dyl.) och delvis av social natur. Av de senare kunna några vara oförrätter av det slag, som blott staten kan tänkas avhjälpa (genom avskaf­andet av vissa privilegier eller genom att mera omsorg ägnas åt barnens vård och uppfostran), medan åter andra kunna avlägsnas genom vissa privata sammanslutningar (sjukdomsförsäkringar, försäkringar mot arbetslöshet och andra dylika). Och det är ett lika oförlåtligt kvacksalveri att behandla fattigdomen efter en enda schablon och såsom en enkel och osammansatt företeelse, som det skulle vara att inom läkekonsten behandla symptomet feber på ett och samma sätt i alla olika fall utan att fråga efter orsakerna. Man kan visserligen ofta få febern att sjunka genom användandet av feberstillande medel, liksom man också kan lindra smärtan genom användandet av morfin, men var och en vet vad en sådan behandling betyder: den minskar endast symptomet men avlägsnar ej orsaken till sjukdomen. Av alldeles samma slag är emellertid den behandling, som söker minska fattigdomen, lindra och maskera den genom universalmedlet "hjälp", denna bekväma, tafatta och populära kvacksalvarmetod, enligt vilken man med penningsedlar lägger plåster på det onda i stället för att uppsöka orsakerna till detsamma och de många punkter, där man kan ingripa mot det.
     Vi ha ovan berört hurusom man också i "näringslivets upphjälpande" sett en väsentlig, social uppgift, ja, till och med ett lämpligt ändamål för statens verksamhet. På samma sätt är kulturen för många en verksamhet, vilken blott kan trivas i skydd av ett kraftigt understöd från statens sida, medan det däremot för varje invigd framstår såsom ett banalt faktum att kulturen till hela sitt ursprung och sitt väsen är ett alltigenom individuellt fenomen, som icke blott icke är i behov av officiell hjälp utan som helt enkelt icke tål någon inblandning, varför staten endast kan förfuska saken genom att antingen själv söka frambringa kultur eller genom att "upphjälpa" den kultur som finnes - bortsett ifrån att staten alls icke råder över några medel för en sådan uppgift.
     I och med att vi i de föregående kapitlen nämnde och skisserade de gemensamma uppgifter, som måste anses ligga inom rättsstatens rätta område, så gåvo vi därmed också indirekt till känna, att till allt, som ligger utanför detta område, har statsmakten absolut icke någon etisk befogenhet att använda de gemensamma medlen.
     Detta gäller således om allt direkt avhjälpande av fattigdom, sjukdom, skador genom olycksfall, arbetslöshet, med ålderdomen förenade olägenheter o. dyl.
     Det vare långt ifrån oss att påstå, att alla dessa förhållanden äro staten ovidkommande; tvärt om bör statsmakten ha så att säga ett öga på varje finger för att kunna efterse om icke några av dessa olyckor bero på rättmätiga missförhållanden, som det är det offentligas uppgift att avlägsna. Statsmakten skall just icke låta allt vara som det är, förgätande skillnaden mellan rätt och orätt och förbiseende de övergrepp, som århundraden givit hävd genom lagarna och varigenom tusenden och åter tusenden berövats sin rätt till meddelaktighet i naturtillgångarna och därmed på förhand stämplats till en pariakast, vilken ofta gått miste om de mest elementära lyckobetingelserna; nej, den får icke ett ögonblick lämna allt detta ur sikte och lita på att den blinda världsutvecklingen skall avhjälpa missförhållandena - oberoende av mänsklig vilja. Men den måste å andra sidan med lika stor fasthet och klarhet skilja emellan vad som kan vara statens uppgift i fråga om dessa missförhållanden och vad den måste överlämna åt andra makter att rätta.
     Förhållandet kan i korthet skisseras på följande sätt. Det är statens uppgift att avlägsna alla av lagstiftningen stödda hinder för att den enskilde skall kunna få det rättmätiga vederlaget för sitt arbete, alla företrädesrättigheter, som hindra den individuella fliten att erhålla det rätta utbytet. Det är dess uppgift att skapa en lagstiftning och administration, som skyddar vars och ens rätt förvärvade privata ägodelar och hans medfödda andel i de ting, vilka aldrig med rätta kunna bliva privat egendom. Och där statsmakten till fullo fyller denna uppgift, kan ingen med fog beklaga sig över densamma och kräva mera. Staten skall skapa grundvalen, varpå var och en som vill kan basera en självständig och trygg existens; och detta krav uppfyller den genom att först och främst hävda att ingen människa födes besittningslös, utan att alla och envar tvärtom ha rätt till meddelaktighet i naturtillgångarna. Därigenom beredes varje individ existensmöjligheter, möjligheten att undgå fattigdom och olycka och möj ligheten att genom egen kraft och genom frivilliga sammanslutningar med andra avvärja de olyckor, som kunna åtfölja sjukdom, ålderdomen o. dyl. Frågan är nu blott om han vill. Men just detta, om han vill, vägra vi att betrakta såsom ett socialt problem.
     I och med att staten inskränker sig till att väsentligen hävda denna rättsgrundval, tvingar den visserligen varje enskild människa att stå på egna ben och att lita på sig själv, men den gör det också möjligt för henne att verkligen intaga denna självmedvetna, upprätta hållning. Det moderna idealet att stå bugande med hatten i handen och sneglande åt statskassan efter en skärv är icke någon normal hållning och icke någon värdig ställning för en statsmedborgare. Men vi äro också övertygade om att de fattiga i samhället, som för övrigt icke äro ensamma om att intaga denna ställning, förmått vänja sig vid densamma, endast emedan ingen med eftertryck upplyst dem om att det finns en rätt, som de kunna kräva.
     Men kan det då betraktas såsom bevisat att man verkligen genom det föreslagna enkla medlet, jordvärdenas nationaliserande och deras användande uteslutande för gemensamma uppgifter, skall kunna uppnå det, som man här påstås skola uppnå, nämligen skapandet av möjligheter för en sorglös existens, möjligheter, som det sedan blir den enskildes sak att använda sig av eller icke?
     Jag tror att man måste medgiva att den orsaksförbindelse, som, enligt vad en del nationalekonomer påvisat, måste finnas mellan ifrågavarande reform och vissa sociala verkningar, framför allt dennas inverkan på arbetslönen, är så ovedersäglig som endast fä nationalekonomiska sanningar. Man har visserligen på en del håll betvivlat densamma, men man har aldrig kunnat direkt motbevisa den.
     Vi kunna här endast inlåta oss på en helt kort utredning av spörsmålet.
     Medan alla egentliga skatter leda till fördyrandet av de ting, på vilka man lagt skatt, har däremot jordvärdesavgiften en rakt motsatt inverkan, ty den kommer att sänka salupriset på jorden (med avgiftens kapitalvärde). Då en jordvärdesavgift skulle omintetgöra alla de spekulationsförhoppningar, som nu äro knutna till jorden, och då det icke längre skulle löna sig att hålla obrukad eller dåligt brukad jord borta från marknaden, alldenstund samma avgift skulle erläggas för sådan jord som för motsvarande väl använd areal, så skulle jorden bliva lättare tillgänglig för alla dem, som skulle vilja köpa ett stycke jord.
     Det framsteg, som denna reform skulle medföra, skall man emellertid icke söka i själva prissänkningen i och för sig, då elenna ju väsentligen är av nominell art, utan i de förbättrade villkor för arbetet, vilka skulle skapas genom denna nya ordning. För att man riktigt skall förstå dess sociala verkan, måste man uppmärksamma det sakförhållandet, att arbetet genom elenna nya ordning kommer att befrias från den dubbelbeskattning, som finns under nuvarande förhållanden, då förutom elet köppris på jorden, vilket tillfaller de privata monopolinnehavarna, skatt lägges på arbetsprodukter och livsförnödenheter. Avgiften för förvärvandet av ett jordstycke, fastighetsskulden, kommer den nya ordningen icke att avskaffa, ty den är en avgift, vilken står i ett rättfärdigt förhållande till den särskilda fördel, som besittandet av detta bestämda jordstycke, denna bestämda plats på jordytan, representerar i förhållande till andra jordarealer - men den väsentliga skillnaden är den, att medan denna avgift nu erlägges till privata monopolinnehavare, som använda densamma för sina speciella intressen, så skall den enligt den nya ordningen erläggas till staten, vilken endast får använda den för gemensamma uppgifter; och samtidigt komma alla andra former av skatter och avgifter att bortfalla. Att detta kommer att högst avsevärt förbättra arbetsbetingelserna för dem, som vilja på egen hand odla jorden, är alldeles självklart.
     Men, invänder man kanske, det kan ju endast vara jämförelsevis få människor som kunna lämna storstäderna och återvända till jordbruket. - Det viktigaste i den nya ordningen, fastighetsavgiftens stora sociala betydelse, ligger emellertid i den återverkan, som den kommer att ha på hela arbetsmarknaden. Ty när jorden blir tillgänglig för arbetsvilliga händer på gynnsamma villkor, så behöver ingen vara arbetslös eller åtaga sig arbete under sämre betingelser i städerna än han själv skulle kunna få genom att arbeta på egen grund. Denna möjlighet, vilken städse kommer att förefinnas, är det som gör att även städernas arbetare komma att få ett ord med i laget. När arbetarna i de stora industriföretagen anse, att de endast genom sina organisationers tryck kunna hålla lönerna uppe, så beror detta på att de icke se detta sammanhang. Orsaken till att lönerna äro så ovanligt höga på de nya kontinenterna är just den, att billig jord där konkurrerar med de industriella företagen.
     När jordprivilegiet upphört, kan arbetslönen icke råka in i det fullständiga avhängighetsförhållancle till det egentliga kapitalet, vari den nu står till den blandningsprodukt, som av de flesta alltjämt benämnes kapital, ehuru den utgör en blandning av egentligt kapital (genom arbete skapade värden) och lagstadgade jordprivilegier. Det egentliga kapitalet skulle aldrig i och för sig äga tillräcklig makt att försätta arbetaren i ett fullständigt avhängighetsförhållande; båda parterna äro lika nödvändiga för produktionen, lika starka och lika berättigade; den ena skulle aldrig kunna egenmäktigt föreskriva den andra sina tvångsvillkor. Detta förbise bland andra socialdemokraterna. Det är först när kapitalet förenar sig meel privilegierna, med den orättfärdiga lagstiftningen, som det blir allsmäktigt; när arbetaren avspärras från de naturliga hjälpkällorna direkt eller indirekt, måste han underkasta sig varje villkor som föreskrives honom.
     Annorlunda blir det, sedan privilegierna avlägsnats. Då intager arbetaren en fri ställning till kapitalet, ty varför skulle han låta anställa sig på sämre villkor än sådana, som han själv skulle vara i stånd att bereda sig genom eget arbete på egen jord? Det finns då betingelser för en verklig överenskommelse mellan kapital och arbete av samma slag som överenskommelsen mellan köpare och siiljare. Ordet "arbetsköpare" skulle icke längre ha någon föraktlig innebörd, när det icke som nu väsentligen skulle kunna bli tal om tvångsköp. Marknaden skulle vara fri, och erhållandet av arbetskraft skulle kunna försiggå på samma sätt som varje annan fri affär ­ mot lämnandet av full ersättning.
     Kapitalet måste under sådana förhållanden låta arbetaren deltaga i bestämmandet av hurudant förhållandet mellan ränteutbytet och lönen skall vara; det kan icke längre i kraft av sina privilegier ställa arbetaren inför tvångsvalet mellan att svälta eller att arbeta för en lön, som icke är stort mera än en svältlön; varken kapital eller arbete kommer på så sätt att ensamt bestämma om den inbördes fördelningen, vilket också icke är mer än billigt. När kapitalet icke liingre är förenat med jordmonopolet, är det urståndsatt att utöva ett oproportionerligt tryck på arbetet. Det är därför ett nationalekonomiskt missgrepp av socialdemokraterna att rikta vapnen mot "kapitalet" utan att närmare analysera denna faktor. De rikta dem åt orätt håll; de strida om förrådet med sina förbundna i den belägrade staden i stället för att tillsammans med dem företaga ett utfall mot den verklige fienden utanför murarna.
     Har man emellertid därmed avskaffat all nöd och allt elände i samhället? Nej, ingalunda! Vem skulle väl våga påstå det? Här ha vi endast berört statens uppgifter. Och det är, såsom redan framhållits, icke den minsta delen av mänsklig olycka, som är rent individuell. Vad staten kan göra är endast att skapa möjligheterna för att de privata människorna en och en eller i förening skola komma till rätta med även denna del av uppgiften.
     Otvivelaktigt skola många tycka att det, som i denna skrift framställts såsom grunddragen av det offentliga livets etik, är en utpräglat torr och kall lära. Att uppfylla förpliktelser, att ge var och en vad honom rätteligen tillkommer – låter icke detta isande kallt, hårt och avmätt? Onekligen, men just dessa egenskaper måste det material ha, som skall utgöra fundamentet for en byggnad. Först när denna grund av granit är lagd, kunna arbetarna börja med den finare strukturen och med den vackrare, mera konstnärligt individuella utsmyckningen. Huru befängt skulle det icke vara att låta byggnaden vila på de svagare partierna!
     I samhällslivet är det rättfärdighetsprinciperna som utgöra de stora grova grundstenarna, vilka individuell sympati, hjälpsamhet och individuell kultur behöva såsom underlag för en utveckling i full frihet.
     Den som av statsmakten kräver att denna, förutom vidmakthållandet av en rättfärdighetens grundval för självhjälp, även skall åtaga sig att direkt avhjälpa alla olyckor, all sjukdom, all nöd och fattigdom och alla ålderdomens olägenheter, han arbetar - om också omedvetet - på att utrota alla de individuella, hjälpsamma och sympatiska känslor, vilka hittills bidragit till att göra människolivet värdefullt. Ty statens hjälp kan ju icke ersätta dessa; den försiggår genom tvång, men känslor låta icke framtrolla sig genom tvång; ingen regeringsmakt kan med synnerlig framgång föreskriva att undersåtarna, när de betala skatten till uppbördsmannen, skola vara besjälade av människokärlekens känslor.
     Varför kan då staten överhuvud icke hjälpa? För det första emedan den saknar motiv för hjälpsamhet. Dessa tillhöra nämligen det individuella själslivet, och staten kan aldrig bliva någon generell nämnare för samtliga personligheter. För det andra emedan den icke har några medel till hjälpverksamhet, eftersom medlen äro gemensam egendom och "hjälp" enligt sakens natur aldrig kan vara en för alla gemensam uppgift. Ty så snart hjälp lämnas, måste åtminstone några vara de hjälpande. Och slutligen emedan den icke har förmågan att utföra välgörande hand­lingar; den kan nämligen icke beräkna verkningarna. Erfaren­heten har visat, att all gåvolagstiftning är förfelad, bl. a. för att hjälpen nödvändigt måste lämnas till grupper av människor, vilka i normala fall ha gemensam ekonomi (en eller flera fa­miljer) i stället för till den bestämda person, vilken man tillämnat gåvan. Det finnes således icke några garantier för att den råkar i rätta händer.
     Den statsmakt, som lägger an på direkt hjälppolitik, tar själva verket ett positivt steg hän emot hjälpsamhetens fullständiga utrotande; ty den skapar endast en slummerkudde för de privata ansträngningarna; den tillhandahåller de privata medborgarna den bästa möjliga ursäkten för att Je eventuellt undandraga sig de hjälpsamhetens plikter, vilka hittills varit gängse inom den naturliga familjekretsen.
     Därför borde staten, i stället för att endast lindra symptomet fattigdom, analysera detsamma och uppsöka dess orsaker. Den borde undersöka om fattigdomen beror på orättfärdiga, lagstadgade privilegier, på medfödd eller förvärvad invaliditet, akuta eller kroniska sjukdomar, ålderdomssvaghet, bristande flit och oduglighet, lättsinne eller olycka (änkor med många barn t.ex.). Dessa skilda orsaker borde sedan bekämpas var och en på sitt särskilda sätt; de, som äro av offentligt ursprung, skola icke bekämpas på privat väg, och de, som äro av privat ursprung, icke på offentlig väg. Låt staten ingripa där den har någon skuld, men fordra icke att den skall plikta för alla möjliga privata synder! Låt staten avlägsna alla de orättfärdiga hindren för allas lika rätt, vilka den hittills har upprätthållit, och låt den därigenom upprätta ett arbetsfundament för var och en, som vill något, så att icke någon enda medborgare i framtiden skall kunna säga: Jag ville gärna arbeta men kunde icke få tillfälle till något arbete. Låt den vidare sörja för att varje omyndig får en uppfostran, som gör honom lämpad för samhällslivet - då har staten gjort vad den kan göra.
     Frågorna om förvärvad invaliditet och sjukdom få otvivelaktigt sin bästa lösning genom ömsesidig försäkring och frivilliga sammanslutningar. När tillfälle till arbete tillförsäkrats envar, torde man tryggt kunna appellera till frivilligheten, och det är även svårt att inse med vilken rätt man skulle kunna öva tvång^*. Vad de med medfödd invaliditet behäftade angår (icke endast de psykiskt utan även de kroppsligt vanföra), så torde det icke kunna invändas något emot att dessa omhändertagas av de myndigheter, som på sin lott fått omsorgen om de omyndiga.^**
* I England anser man, att när arbetarna endast ha rätt att sammansluta sig, är lönen i övrigt hög nog, för att de skola kunna lämna det nödvändiga bidraget. I Danmark däremot, där man i enlighet med lagen av 1898 om arbetarförsäkring mot följderna av olycksfall lämnar "hjälp till självhjälp", har man, som det sagts, "fått ögonen öppnade for de föga förutseende medlämmarna av arbetarklassen". (!) Regeringen i Danmark är nu som i Frederik VI:s dagar en "man", som hyser faderlig omsorg om sina undersåtar.
** Medan alla de personer med bristande försörjningsförmåga vilka icke kunna hjälpas på försäkringsvägen, torde böra omhändertagas genom statens försorg, kräva de arbetsovilliga fattiga ett särskilt omnämnande. Ehuru de naturligtvis icke kunna göra någon som helst rätt gällande gent emot staten, så kan denna dock icke betrakta deras tillvaro eller existensförhållanden såsom likgiltiga. Att låta dem förgås i smuts och sjukdom skulle vara en hygienisk fara, som ett rättsskydd måste avvärja. De böra därför henvisas till arbete under offentlig kontroll och under mer eller mindre frivilliga former.
     Vad vidare ålderdomsunderstöden angår, så torde den moderna lagstiftningen om dessa kunna betraktas såsom det mest klassiska exemplet på vilket kolossalt missgrepp det är, när staten tror sig vara i stånd att övertaga funktioner och plikter, som tillhöra privatlivet, samt vilken vanmakt den därmed röjer och vilken demoralisation den åstadkommer. Denna kankatyr av en lagstiftning kan icke ofta nog framdragas till allmänt beskådande. Medan det måste vara en naturlig uppgift for en regering att befästa och betrygga familjelivet runt om i hemmen, därigenom att var och en tillförsäkras sin del av naturens tillgångar - grundbetingelsen för ett hem – så att hemmen kunde bliva härdar för naturliga känslor och forphktelser mellan det gamla och det unga släktet, så gör man tvärtom genom denna lagstiftning allt för att upplösa hemmen. Hastigt och lustigt bortskänker man medborgarnas gemensamma egendom till alla och envar "som behöva den". Och vem behöver den? Det göra icke minst de lättsinnigaste, de lataste, de som ljuga bäst och bäst dölja sina levnadsförhållanden for myndigheterna eller också de yngre familjemedlemmarna, vilka trots välstand vilja slippa undan familjeplikterna mot de gamla (ty man tar fel, om man tror sig kunna garantera att det ar just de, som man bestämt penningarna för, som verkligen få dem). Man rättar sig endast efter behovet utan att betänka huru lätt det är att på konstlad väg lägga sig till med ett sådant. Aldrig kan man vara säker på att penningarna komma i rätta händer. Ett tillvägagångssätt, som den dagliga erfarenheten ger exempel på, är följande: ålderdomsunderstödet går, i stället fär till de gamla själva, till deras barn såsom lön för att de på ett eller annat satt hjälpa föräldrarna - eller också insättes det i sparbanken och kan sedan, efter de gamlas död, ärvas av de efterlevande. Denna lagstiftning, som är lika förargelseväckande med hänsyn till den källa, varifrån medlen härflyta (ty det är ju andras penningar som man använder sig av), som med hänsyn till sina sociala följder, hotar i själva verket att fullständigt ödelägga folkets moral dels genom att direkt motverka flit och sparsamhet, dels genom att avtrubba de naturliga känslor, som skulle bjuda det yngre släktet att - som en självfallen sak - stödja det äldre. I stället för att de yngre skulle betrakta det som en kärkommen plikt att ha sina föräldrar hos sig i sitt hem såsom föremål för sin ständiga omvårdnad och såsom meddelaktiga i de gemensamma inkomsterna, går nu den allmänna tendensen ut på att giva de gamla prägeln av ett slags finare fattighjon.
     Det enda berättigade sättet att ordna ålderdomsförsörjningen på är -såvida man icke litar på egna krafter, på sin egen känslas och viljas styrka - den frivilliga sammanslutningens väg. Någon offentlig angelägenhet kan den i varje fall aldrig bli. Om en person under de förhållanden, som rättsstaten torde komma att skapa, lägger undan 50 kr. av sin överskottsandel i jordräntan från sitt 18:e till sitt 65:e år, så kan han försäkra sig om en årlig livränta på 800 kr. från och med detta år.
     Från samma synpunkt måste arbetslöshetsproblemet betraktas. Även här kvacksalvar man med direkt statshjälp i stället för att gå till roten av det onda. Staten erbjuder (i lagar eller förordningar om arbetslöshetsunderstöd) och arbetarna taga emot en årlig allmosa, i stället för att de helt enkelt skulle gå till staten och kräva sin rätt, den rätt till en arbetsbasis, som varje medborgare kan kräva såsom en följd av att han är delägare i landets totala jordvärde. Men detta är en allt för invecklad tankegång för våra politiker; varje gång arbetslöshetsproblemet dyker upp, får man regelbundet i alla länders parlament höra följande resonemang: "Det kan vara mycket bra med teorier, men de mätta ingen; låt oss hellre slänga ut några slantar till de arbetslösa, så få vi väl fred igen för ett ögonblick." För politikerna betyder liksom för scenens barn stundens succe mest.
     Men kan det vara ett tecken på ett naturligt samhällstillstånd att friska, starka, arbetsdugliga människor i tusental tåga i procession till riksdagen för att bedja om allmosor? "Huru välgörenheten än organiseras", säger Henry George (i "Zukunft" 1894), "så komma dock män, som icke kunna få arbete, att fortfara att svälta och män, som icke vilja arbeta, att bliva bespisade; arbetsvilliga män komma att förvandlas till arbetsskygga man… och de komma att blygas och förbittras och degraderas, när man tvingar dem att såsom fattiga emottaga vad de gärna skulle vilja förtjäna genom arbete. Vad de fordra är icke välgörenhet utan att själva få göra bruk av sin arbetsförmåga för att kunna tillfredsställa sina egna behov."
     Försöken från statens sida att motarbeta arbetslösheten genom att sätta offentliga arbeten i gång, vilka icke i och för sig äro av behovet påkallade, äro blott maskerad välgörenhet, som till ingen nytta ökar de offentliga utgifterna. Om det endast gäller att till varje pris skaffa arbete, d.v.s. att förvandla staten och kommunerna till arbetsgivare i stor stil, så behöver man förvisso aldrig vara i förlägenhet, men en sådan politik är oerhört gottköpsartad, ty onyttigt arbete finns det redan nog av.
     Men lyckligtvis behöva inga offentliga myndigheter vara oroliga över att icke finna lämpliga arbetsfält. Av nyttigt arbete finns det tillräckligt överallt, och den enskilde skulle säkerligen veta att själv förskaffa sig sådant, om man blott gjorde en enda sak för honom - avlägsnade hindren. Tag bort jordspekulanten, som står i vägen för dem som vilja förvärva ett stycke jord, och sluta upp med att beskatta arbetet under dess fria utveckling och i dess resultat, så behöva inga arbetsvilliga händer vara sysslolösa!
     Undersöker man lagstiftningens resultat, så måste man i hög grad förvånas över huru långt statsmakten vågar sig in på ett annat av de stora områden, där den avgjort icke har något att göra, nämligen kulturens.
     Ingenstädes är staten mera oförmögen att göra något gott än här; och ingenstädes kan den som här missbruka sitt inflytande till att göra skada. Vi skola underlåta att tala om det stöd, som statsmakten hos oss ger en bestämd religiös trosbekännelse; de människor, som icke äro i stånd att inse det oanständiga i att folk tvingas att betala skatter för sådana ändamål, kunna överhuvud icke heller vara mottagliga för några rättsargument. Vi skola däremot närmare betrakta de till de många andra kulturändamålen utgående stora anslagen, som man finner statsverkspropositionen så översvallande full av; ty det krävs i hög grad upplysning om dessa anslags sanna natur; vad jag här syftar på är alla de bidrag som lämnas till högre och lägre skolor, seminarier, tekniska skolor, högskolor, vetenskapliga lärdomsskolor, konsthögskolan, museer, bibliotek och teatrar; och även alla understöden till konstnärer, vetenskapsmän, tidskrifter, kongresser, föredragsföreningar m.m.m.m.
     Flera av dessa anslag torde en hel del folk anse vara alldeles i sin ordning, ty man är ännu rätt främmande för tanken att uppfostran, facklig-teknisk och vetenskaplig utbildning skulle vara något staten ovidkommande. Och likväl förhåller det sig så. Med undantag av det mått av kunskaper, vilket i det föregående fastställts såsom något, varpå barnen ha ett bestämt krav till staten, äro alla undervisningsfrågor privatlivets sak. Ty vad som bestämmer den enskilde att förvärva en mera omfattande utbildning i en viss riktning, vare sig teknisk, konstnärlig eller vetenskaplig, är eller bör åtminstone vara individuella anlag.
     Vetenskapliga studier måste anses vara en fullständigt privat angelägenhet. Kunskapsbegäret utvecklar sig renast, där det icke vårdas som en drivhusplanta och där det i gengäld är fritt från all avhängighet av staten. En offentlig angelägenhet utgöra blott de vetenskapliga studier, vilka krävas för befordrandet av rättsväsendets utveckling.
     Ju mera man närmar sig den estetiske litteraturens och konstens speciella områden, desto orimligare bliva alla statsanslag, ty desto mera avlägsnar man sig från det allmänna. Budgeten innehåller på dessa områden poster, vilka, sedda från det allmanna intressets synpunkt, förefalla rent av parodiska.
     Litteraturen och konsten skola lika litet som någon annan individuell verksamhet stödjas med hjälp av statens medel. De skola låta sig nöja med det erkännande och den lön, sam man frivilligt ger dem. Folket skall icke i regeringen ha en förmyndare eller uppfostrare som dikterar: För det eller det konstverket skola vi alla betala så och så mycket (av de gemensamma medlen), for att några av er (nämligen de som händelsevis äro intresserade av detsamma) skola kunna gå och se det. Ty staten kan lika litet som någon annan prestera ett objektivt omdöme om konsten, och även om den ansåge sig vara i stånd härtill skulle den icke ha någon rätt att påtvinga människor värden, som de icke bry sig om. Var och en torde kunna inse att man begår en stor oförrätt mot folket genom att utpressa penningar for ändamål, vilka några äro alldeles avgjorda motståndare till, ett flertal icke ens har något intresse av och blott några enskil­da kunna ha gagn av i ganska olika utsträckning.
     Men dessutom kränkes även konsten därigenom, ty systemet leder till att vissa konstnärer eller konstriktningar föredragas, medan åter andra åsidosättas; en alldeles opartisk hållning från statens sida skulle nämligen vara en övermänsklig prestation. De konstnärer, som kommit i åtnjutande av statens ynnest, måste i sitt arbete känna sig förpliktade till erkänsla, och de som ännu stå frysande utanför måste frestas till att skapa iögonfallande men okonstnärliga verk för att fästa de maktägandes uppmärksamhet på sig. Och de få självständiga naturer, som naivt gå sin egen väg, ledda endast av sin konstdrift, ha icke blott gynnade konkurrenter bland de levande att tävla med, utan de måste också uthärda en ofin konkurrens från de dödas sida. Många goda författare, vilka förvärvat titeln klassiker och som för länge sedan äro döda både på det ena och på det andra sättet, förlänar man ett konstlat liv genom protektionen från statens sida. Men icke ens de yppersta verken - intet nämnt och intet glömt - kunna göra anspråk på ett större erkännande än det, som fullt naturligt härleder sig ur det inflytande de utöva den dag i dag är. Pietet är en privat känsla, icke någon offentlig; och ingen har minsta rätt att uppträda såsom fullmyndiga medborgares självkorade fönnyndare eller att påtvinga dem konstverk, som de icke frivilligt skulle välja. Konsten skall överhuvud icke "framälskas" eller släpas fram vid håret! Ett samhälle, rikt nog att producera värden utöver de materiella behovens tillfredsställande, alstrar av sig själv konst och precis så mycket som det behöver. Drivhuskultur, konstlade medel och ett partiskt gunstlingssystem kunna endast leda till förfuskandet av gryende konstnärliga anlag och framkallandet av förkonstling och inställsamhet.
     Alla dessa klagomål över bristen på tillräcklig ekonomisk ersättning för konstens värden och det därmed följande vädjandet till staten kan, logiskt sett, endast utmynna i det farliga kravet på en eller annan domstol, som skall skilja fåren från getterna, göda de förra och jaga de senare på porten. Just i konstens eget intresse borde konstnärerna vara de bittraste motståndarna till denna idé; just de borde hysa det mest obegränsade misstroende mot allt officiellt bedömande och utväljande. Den konstnär eller vetenskapsman, som icke vill utöva sin verksamhet med risk att aldrig få sin produktion tillbörligt uppskattad, i honom bor icke någon sann skaparförmåga.
     _______
    
     Den bild av rättsstaten, som vi i det föregående framställt, åsyftar icke att framkalla föreställningen om något eldorado. Rättsstaten inskränker sig till att lova dem, som vilja och kunna arbeta, sådana villkor att de till fullo kunna skörda frukterna av sitt arbete; varken mer eller mindre. Den utgår ifrån att den människa, som icke kämpar sin egen kamp på rättfärdighetens grund, lär icke känna sin egen lycka. Om någonstädes ordstävet "var och en sin egen lyckas smed" kan finna sin tillämpning, så måste det vara i rättsstaten; där skola icke trollen kunna stjäla arbetsflitens gyllene klenoder.
     Låt oss nu ge en kort överblick över arbetets betingelser i rättsstaten! Sin grundsats att staten är till endast och allenast för att skydda den enskildes personliga frihet och utbytet av hans verksamhet hävdar den först och främst genom att avstå från all "beskattningsrätt" och därmed följande rätt att sätta sig i skuld. Den erkänner att den icke har mera rätt än vilken som helst privat person att minska medborgarnas rättmätiga egendom.
     Genom ersättandet av direkta och indirekta skatter med en jordränta, som icke är någon avgift för arbete utan ersättning för åtnjutandet av en särskild fördel och som skall täcka alla nödvändiga statsutgifter, inträder en oerhörd förändring till fönnån för den arbetande delen av samhället. Arbetet befrias från sin hittills tyngsta börda, inträdesavgiften till arbetsfältet, vilken stoppats i privata fickor i stället för att tillfalla alla samhällets medlemmar. Vidare komma arbetarnas levnadsomkostnader att minskas, i och med att varupriserna sjunka. Med jordvärdesspekulationen är det slut, och jordägarna söka få den mesta möjliga avkastningen av sin jord. Hyrorna sjunka, och "bostadsbrist" kommer att bli en omöjlighet. Arbetarna upphöra att vara besittningslösa och bli oavhängiga av kapitalet; ty den, som har rätt att bruka ett stycke jord, kan lätt skaffa sig kapital.
     "Först när arbetarna själva sluta sig samman och grundlägga andelsföretag med av dem själva valda arbetsledare, uppstår den måttstock för lönens rättmätiga storlek, som skapar trygghet i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare… Om arbetet endast i t.ex. en enda kolgruva bedreves på detta sätt, skulle det nuvarande förhållandet snart väsentligen ändras. Mindre än vad arbetarna där kunde tjäna skulle icke någon arbetsgivare kunna undgå att betala för arbete av samma slag, och lnera skulle ingen aldrig så stark arbetarorganisation kunna fordra i hopp om att kunna genomdriva sina krav. På så sätt skulle då våra dagars förtvivlade lönestrider - under vilka krigskassans storlek är den avgörande faktorn - av sig själva försvinna." (J. E. Lange i "Den lige Vej", 2:a årg.)
     Genom upphävandet av tullarnas indirekta och alla direkta skatter komma de allmänna levnadsvillkoren att bliva avsevärt lättare. Alla skatter tynga oerhört konsumtionen, och detta gäller såväl om tullskatter som om direkta skatter, ty båda vältas med lätthet över på förbrukarna.
     Då den nya ekonomiska ordningen bland annat har till ändamål att avskaffa den ofrivilliga arbetslösheten genom att skapa ett sunt och blomstrande näringsliv, så kommer den att göra den olämpliga hjälpverksamheten överflödig, vilken helt och hållet förvanskat statens karaktär och förvandlat den moderna staten från ett rättsväsen, objektivt och opartiskt mot alla medborgare till en institution, med vars hjälp enstaka klasser och partier kunna förskaffa sig fördelar på de andras bekostnad. Häri kommer "hjälpen" oftast att i själva verket bestå. När det kan se ut som om överklassen frivilligt lämnade "understöd" åt underklassen, så innebär detta ingenting annat än ett indirekt medgivande att staten icke förmått skapa ett tillstånd, där arbetsvederlaget är rättfärdigt och tillräckligt. Sålunda blir understödet till de gamla och arbetslösa helt enkelt ett uttryck för att man anser sig hava förorättat vissa klasser av folket; man föredrar då att förära dem gåvor, för att de icke skola upptäcka att de blivit bedragna på sin rätt, kanske också for att lugna sitt eget samvete en smula. Rättsstaten skall däremot skapa ett tillstånd, som sätter varje arbetsvillig i stånd att skydda sig mot de ekonomiska följderna av sjukdom, invaliditet och ålderdom.
     Då allt detta understödjande av de fria yrken och varje inblandning i deras rättmätiga verksamhet bortfaller och då hela denna allmoselagstiftning kommer att försvinna^*, så kommer statens uppgift att, såsom ovan visats, kunna förenklas till den grad, att medan t.ex. i Danmark statens och kommunernas utgifter nu utgöra c:a 1 miljard kr. om året, så kommer rättsstaten knappast att kräva mera än 100 miljoner. Politikerna komma icke att som hittills i statens utplundringsmonopol, beskattningen, finna en utväg att låta andra plikta för sina dåliga, oekonomiska dispositioner utan komma att närma sig hederliga affärsmäns moraliska ståndpunkt.
* Med undantag av omsorgen om alla kroppsligt och själsligt hjälplösa och avsigkomna individer, vilken näppeligen torde kunna hänföras under någon allmoselagstiftning utan kan försvaras av bl. a. hygieniska skäl.
     Genom att inskränka statens funktioner, avskaffa alla skatter och kräva en avgift för alla företrädesrättigheter frigör man det värdeskapande arbetet och lägger den ekonomiska grundvalen för ett samhälle, som verkligen kan erkänna den personliga friheten. Staten förvandlas från en filantropisk eller "kulturbefrämjande" högste förmyndare till en rättsskyddande institution mot övergrepp. Den erkänner nämligen att det gives övergrepp, icke endast av individ mot individ, utan också från statens sida mot individen. Den inhägnar ett fridlyst område, ett privatliv, där individen får utöva sin självbestämningsrätt och härska suveränt - under ansvar. Rättsstaten är måhända det enda utkastet till en stat för vuxna människor.
     Frågan om huru övergången från maktstat till rättsstat skall kunna tänkas försiggå har varit föremål för rätt mycket diskuterande. Detta har rört sig dels om de olika politiska tillvägagångssätt som föreslagits, dels om de ekonomiska förskjutningar, som anses nödvändiga, för att övergången skall kunna möjliggöras utan kriser och katastrofer. Det måste då genast betonas, att det är omöjligt att anlägga en moralisk måttstock på de åtgärder, vilka kunna befinnas nödvändiga i och för omstörtandet av maktens herravälde och förvandlandet av detsamma till en rättsordning. Inom maktstatens gränser ha de som känna sig manade att reformera, att i stort sett välja emellan att använda sig av maktmedlen till fortsättandet av det nuvarande tillståndet eller till att ändra det till ett rättstillstånd. Och detta ofrånkomliga antingen - eller gör sig gällande, vare sig det är fragan om de politiska medel (riksdagsbeslut, folkomröstningar eller revolutionära kupper) eller de ekonomiska reformer, som man kan ha att räkna med. Om man kan tänka sig att man börjar rättsstatens upprättande med att "göra rent hus", d.v.s. befria staten från alla offentliga skulder t.ex., så har man att med nödvändighet välja emellan att använda sig av de i maktstaten disponibla medlen antingen till att avveckla dessa skulder - eller också till att fortsätta i de gamla hjulspåren med gåvopolitik till de härskande partiernas favör. Man står med andra ord inför tvångsvalet emellan att använda sig av de orättfärdiga skatterna för att med hjälp av dem söka komma över i ett rättstillstånd - eller också att stanna kvar i det orättfärdiga tillståndet under användandet av samma slags medel. Under det tillstånd, då det råder "ett allas krig mot alla", är rätten maktlös, men man kan föra krig för fredens skull. Det nuvarande politiska tillståndet torde näppeligen kunna betecknas som något bättre än ett sådant allas krig mot alla, vilket visserligen icke är något blodigt krig men dock ett krig i syfte att med makt (röstmajoritetens makt) tillskansa sig fördelar på motståndarnas bekostnad. För att man skall komma ut ur detta tillstånd, har man blott en sak att taga hänsyn till: vad som bäst och snabbast leder till målet. Från rättsmoralisk synpunkt måste de medel, som kunna stå till förfogande, nödvändigt få en godtycklig karaktär, men man står ju icke fri i valet av medel; man kan icke anlägga någon rättsmoralisk måttstock på de medel, som skola föra över i rättstilIståndet. För att det skall bli någon ordning där oreda rått, måste mången resignera och mycken gammal orättvisa glömmas; men mången torde också mena att inträdandet i rättstillståndet är värt att man offrar något.^* Ingen kan ha fog för klagomål, i varje fall icke etiskt fog, ty han får just möjlighet att lämna ett tillstånd, där etiska argument överhuvud icke komma i betraktande. Att maktmedel för en gångs skull användas för att tvinga makten att underkasta sig rättsprincipen kan icke anses förkastligt från denna princips ståndpunkt.
* Se en mycket klar artikel härom äv Viggo Bredsdorff i "Det frie Blad" 1:a årgången n:r 44.
     Om det taktiska tillvägagångssättet kan icke mycket på förhand bestämmas. Måhända blir det den nuvarande flertalsdiktaturen som åtager sig denna sin sista roll till att inskränka sin egen maktbefogenhet. Men det är också möjligt att denna roll tillfaller ett fåtal intelligenta och modiga män, som veta vad de vilja. Skillnaden är icke heller så stor som man skulle tro, ty det är alltid ett resolut fåtal som bestämmer den politiska utvecklingen även i stater med de mest demokratiska författningar. Och etiskt sett är det likgiltigt om det är många rösters eller få viljors makt som fullbordar övergången. Så mycket torde dock kunna fastslås som att av alla de vägar, av vilka iden om en rättsstat kan använda sig för att vinna insteg och inflytande, är den att bearbeta politikerna den längsta och besvärligaste. En saklig omvändelse av politiker till en alldeles ny revolutionerande uppfattning har man ännu aldrig någonsin upplevat.
     Man kan vidare fråga om övergångstiden bör vara lång eller kort. Avgörandet härav beror också på förhållanden, vilka i endast mycket ringa utsträckning kunna förutses. Medan man tidigare närmast tänkte sig en längre övergångsperiod med en så småningom försiggående omläggning av statens ekonomi från skatt till skuld i enlighet med en på förhanclnoggrant uppgjord plan, så ha nu många under trycket av den ekonomiska krisen efter världskriget och all den sociala oro som uppstått blivit mera böjda för att anse, att det kan bliva nödvändigt att med ett slag fullborda övergången. Och man har då framför allt sökt efter en utväg att befria sig från hela statsskulden och att få jordavgiften införd i hela dess omfattning och på en gång. Man har (i "Det frie Blad", n:r 13 1923) framställt förslag om att på följande sätt möjliggöra detta. I och för täckandet av hela den offentliga skulden avhändas 1) alla de offentliga aktiva tillgångar, som man icke kan få användning för i rättsstaten. Och för utbetalandet av det kapital, som fastighetsägarna ha bundet i jorden, utkräves 2) av alla privata förmögenheter en gång för alla en viss summa. Vad Danmark beträffar har man beräknat kunna med en förmögenhetsavgift av i genomsnitt 30%, som ger 6 miljarder (då förmögenheten anslås till 20 miljarder), bli i stånd att utbetala hela jordvärdet till de nuvarande jordägarna, så att de, vilka i förlitande på de nu gällande lagarna placerat sina sparade medel i jorden, icke skola komma att genom jordavgiftens inkrävande bli sämre ställda än de, som placerat dem annorlunda, såsom t.ex. i skepp, bankaktier o.dyl. Dessutom torde det bliva möjligt att genom användandet av förmögenhetsavgiften bilda en fond för utbetalandet av de pensioner och understöd, vilka äro en följd av det nuvarande systemet. Förmögenhetsavgiften borde då erläggas enligt en stigande skala, börjande exempelvis med 15 % av förmögenheter under 20 000 kr.
     Det måste emellertid uttryckligen betonas att de tal och beräkningar, som man under nuvarande förhållanden kan komma med, äro osäkra och ungefärliga samt att även andra övergångsformer äro tänkbara; denna sak är rent praktisk och har ingenting att göra med själva rättsstatens principer. Övergången till det nya tillståndet är maktstatens sista handling, och man är här, vid avvecklandet av dess affärer, ställd inför tvångsvalet mellan att antingen på ett eller annat sätt upprätthålla det gamla orättfärdiga systemet eller att söka sig väg till ett nytt under undvikande av så många olägenheter och obilligheter som möjligt.
     Invändningarna mot denna plan, vilken åsyftar en skonsam fördelning av de bördor, som maktstaten lagt på detta släktleds skuldror, kunna icke rimligen rikta sig mot förmögenhetsavgiften som om denna skulle vara av mera eller lika ondartad natur som maktstatens skatter. Ty det är dock en väsentlig skillnad emellan att principiellt ge erkännande åt godtycket och att använda sig av det minst godtyckliga medel, som man har till sitt förfogande, för att komma över i ett tillstånd, där godtycket för all framtid skall vara bannlyst. Från motsatta sidan har man invänt att folkets rätt till naturvärdena icke borde återköpas av staten, och man har hänvisat till att Henry George ivrade emot att ge de nuvarande jordägarna någon som helst ersättning. Även om denna ståndpunkt under vissa förhållanden kan försvaras, så kan det dock sättas i fråga om den nya staten skulle kunna uthärda de kriser, som skulle uppstå vid ett plötsligt genomförande av kravet på full jordavgift utan ersättning; om förändringen med andra ord skulle ha utsikter att lyckas. Man får icke glömma att George tänkte sig ett successivt införande av jordavgiften; men mellan de särskilda fördelarna härav för jordägarna och det föreslagna tillvägagångssättet vid en plötslig övergång är det omöjligt att se någon principiell skillnad.
     Det kan icke förnekas att det är något nobelt i den tanken, att all offentlig skuld bör betalas vid övergången till rättsstaten. Men icke heller här kan den etiska syllpunkten vara den avgörande, ty såsom ovan visats är offentlig skuld, gjord under förhållandena i maktstaten, icke av kontraktsenlig karaktär och därför icke heller bindande för omyndiggjorda samtida och än mindre för efterkommande, som alls icke sanktionerat skulden eller intresserat sig för de ändamål, för vars skull den gjorts. Också här måste man förmodligen anlägga en rent praktisk synpunkt. En del beror på huru långt rättsstaten kan åsidosätta varje hänsyn till den uthindska kapitalmakten och huru pass solidariska de omgivande staternas regeringar och militärviisenden ställa sig till denna. De ryska kommunisternas försök att trotsa dessa makter synas redan hava strandat. Men det är dock riktigast att fästa vederbörandes uppmärksamhet på att den rättsmoraliska synpunkten icke kan föras i marknaden till förmån för statsskuldens kreditorer. Och även om politiska författare beräknat att den nuvarande offentliga skulden ännu kan täckas, så är det likväl icke säkert att det under alla förhållanden är tillrådligt, att man gör detta, alldeles oavsett om den fortfar att växa på ett så lavinartat sätt som under den senaste tidens föga solida ledning av finanserna. Det kan emellertid icke skada statens kreditorer att de lägga märke till, att erkännandet av deras fordringar kan stöta på betänkligheter av principiell art. Man kan med fog hävda den uppfattningen, att rättsstaten skall vid övertagandet av boet efter sina företrädare betala så mycket som motsvarar de aktiva, som den mottager, varken mera eller mindre. Och vad det beträffar att man kan hysa betänkligheter mot att försvaga rättsstatens framtida kredit, så kan man invända, att rättsstaten icke torde få användning för någon avsevärd kredit, då den icke själv skall driva några affärer eller understödja någon affärsverksamhet. Frågan om skuldens inlösande hör med andra ord till de problem, som måste lösas genom ett praktiskt hänsynstagande till de politiska möjligheter, vilka i varje särskilt fall förefinnas. Dit höra för övrigt alla de förhållningsregler, som kunna uppställas för övergångstiden. Alla övergångsbestämmelser äro konjunkturbestämmelser; de höra icke till själva rättsstatens byggnad eller program och måste därför också söka en motivering av annat slag.
     Förhållandet människorna emellan kan grunda sig antingen på begäret att leda andra eller också på respekten för nästans självständighet. Det förra förhållandet har hittills varit det vida övervägande, och det kan variera i det oändliga, allt ifrån det despotiska förtrycket, som brutalt tvingar människornas väl och ve in under härskarens vilja, ända till det milda påtvingandet av "välgärningar", vilka synas befordra nästans intressen men i själva verket åsyfta att tvinga hennes personlighet in under välgörarens planer - en kärlek som varar precis så länge som det visar sig, att hennes vilja går i samma riktning som välgörarens. Allt detta är maktlystnad; och måhända är den farligaste maktutövningen den, som grundar sig på en inbillad kännedom om nästans behov och som kärleksfullt påtvingar henne en välvilja, som gör henne avhängig och skyldig att vara tacksam, foglig och lydig. Härsklystnad är det och förnämmes också omedelbart såsom sådan, där den stöter på en utpräglad egenvilja. Då slutar det milda förmynderskapet i strid.
     Annorlunda är det, när till grund för det ömsesidiga förhållandet ligger ett erkännande av andra personers självständighet och deras lika stora rätt till självutveckling. Här kan samlivet genomföras utan påtryckningar av något slag; fria individer kunna utveckla initiativ inom orubbade personliga gränser; samlivet kan här baseras på utbytet av värden, emedan värden här skapas och ingen inriktar sig på att leve av andras allmosor. Möjligheten till fred förefinnes, emedan icke några motiv till aggressivitet existera; och man behöver icke oavbrutet hålla sig i försvarsställning, ty gränsfrågan är definitivt ordnad. Ofredselementet är avlägsnat ur det sociala livet, när icke längre någon myndighet har förmätenheten att på förhand vilja inskränka individens livs- och utvecklingsmöjligheter.
     Rättsstaten innebär att individen har ett privatliv, där han är fullständigt allenarådande och inom vars gränser han kan följa sin egen skapardrift och sina intressen. Från detta område är det offentliga bannlyst, och skall det där råda gemenskap i vissa angelägenheter, så är individen med om att bestämma om och huru långt han skall deltaga. Och gränsen för detta fndlysta privatområde uppdrages icke genom godtyckliga avgöranden utan i enlighet med grundsatser, som basera sig på de sociala naturlagarna. Var och en skall ha sitt, och det övriga skall vara gemensamt - så lyder i största korthet rättsstatens valspråk.
     I de stora folkreligionerna, som delat jorden mellan sig, finnes såsom förutsättningen för alla lärobyggnader tron på en andlig makt, vars väsen är kärleken, samt förlitandet på att det är människans högsta ändamål att låta denna makt bliva rådande och allenahärskande vid avgörandet av alla jordiska angelägenheter.
     Denna lära har under ett par tusen år förkunnats för människorna -och det skulle vara oförsynt att påstå, att den icke burit några frukter. Otvivelaktigt har den mildrat folkens sinnen och seder och utövat stort inflytande på människornas ömsesidiga privata förhållanden. Senast under världskriget har man sett otaliga rörande exempel på huru människor ilat vilt främmande bröder i fjärran land till hjälp och därigenom lindrat omätliga olyckor. Och inom de olika små samfunden ser man mångfaldiga strävanden, vilka åsyfta att på liknande sätt stödja samhällets styvbarn och att hjälpa dem som äro utan ägodelar och inkomster.
     Men varpå beror det då att ingen energi sättes in på att förhindra själva olyckorna, krigen och de sociala sammanstötningarna? Varför tillåtes det alltjämt att människor födas besittningslösa och att de icke bli i stånd att förskaffa sig något verksamhetsfält? Är då icke det just brist på kärlek?
     Detta utgör emellertid icke hela förklaringen; jag vill i varje fall hellre tro, att när det i samhällen, som kalla sig kristna och som verkligen kunna utvisa stor offervillighet på många områden, likväl ingenting grundligt göres för skapandet av ett varaktigt fredstillstånd mellan folken samt inre jämvikt och arbetsfred, så beror detta till en del på en viss intellektuell brist, eller det har, rättare sagt, sin grund i att den rent intellektuella och den personliga kulturen, livskonstens kultur, icke hållit jämna steg med varandra utan gått var och en sin egen väg. I bjärt motsats till det tankearbete, som utförts på så många andra områden, naturvetenskapens, teknikens o.s.v., står det sakförhållandet, att människans inre liv, hennes drifter, hennes känslor och förutsättningarna för hennes högsta utveckling ha lämnats i sticket av tänkandet; så gott som ingen har intresserat sig för att bringa ordning och sammanhang till stånd inom själslivet.
     Det är sålunda tydligt att mänsklighetens uppfostrare icke tagit befattning med en så viktig betingelse för att kärleken mellan människorna skall kunna utveckla sig till full blomning och bära frukt som den mänskliga personlighetens självständighet och frihet utgöra. Den kärlek, som här åsyftas, får icke vara blind, ty famntag kunna bliva så våldsamma att de kväva till döds.
     Och dock ligger denna förutsättning så snubblande nära. När det heter: du skall älska - vem kan man då älska utom en fri personlighet, och huru kan det vara möj ligt att visa kärlek, att med kärleksfullt sinne ge något värdefullt, om man icke själv är en personlighet? Hur kan man giva utan att vara något eller ha något att giva? Medan denna förutsättning, individens självständiga betydelse, uppenbart utgör grundvalen för Jesu egen förkunnelse, har kyrkan hållit den i skymundan, och intet av de moralsystem, vilka grundats i västerlandet, har till fullo velat erkänna densamma; de flesta ställa sig direkt avvisande till den.
     Vad som just nu är av nöden är således icke att predika kärlek utan i stället att söka förstå kärlekens väsen och roll i den värld, vari vi leva, samt att giva den en rätt riktning. På ett bud om att älska varandra kunna samhällena icke för närvarande omskapas till fredligt sammanlevande organismer. Det kan blott bliva missförstått. Vem törs t.ex. förneka att en författare som Bernhardi menar sig uppfylla ett kärlekens bud, när han i hela mänsklighetens intresse vill påföra världen den tyska kulturen? Men är icke det ett missförstånd? Eller när socialisterna och andra politiker praktisera Jesu lära om offervilligheten så att den kommer att gå ut på att taga från några för att giva åt andra? Kunna de icke sedan åberopa sig på bifall från "kristna" prästers sida? Det missförståndet måste avlägsnas, att det är möjligt att älska sin nästa utan att hysa aktning för henne såsom fri personlighet. Den, som i det privata livet ger allmosor i blindo åt höger och vänster, försummar ofta att lägga märke till den kränkning, som han tillfogar mottagarens människovärde; han känner sig kanske vida höjd över detsamma! Man kan giva så att man nedsätter sin nästa, men detta är icke att älska henne.
     Vår kärlek till barnen tar sig uttryck i att vi vägleda dem, söka anbringa några ledstänger och vägvisare, som kunna göra de första stegen någorlunda trygga. Och den tar utan betänkande makten i sin tjänst, emedan den vet, att allt detta är endast ett tills vidare och att det ännu icke kan bli tal om mogenhet eller likställdhet; just därigenom vårdar den sig om den vardande personligheten. Tillsamman med den fullmyndige, som undanber sig sådana "kärleksbevis", vilka man nödgar honom att mottaga, ja, som kanske alls icke önskar komma i beröring med vår personlighet, måste vi likväl söka leva i frid och sämja. Möj!igheten härtill ligger i det ömsesidiga erkännandet av det fridlysta område, där självbestämningsrätten är suverän - blott den och ingen annan! Håller du av mig, så maste du först och främst visa det genom att respektera denna; håller du icke av mig, så kunna vi likväl samarbeta om du erkänner gränsen mellan våra områden.
     Det är av avgörande betydelse att det människor emellan kan råda ett fredligt och fruktbart samliv, som endast vilar på den förutsättningen att de hysa ömsesidig aktning för varandre såsom likaberättigade sociala väsen. Detta lägger grunden till den personliga erfarenhet, varigenom kärleken kan utveckla sig utan att skada eller försvaga. Det har i det föregående visat sig, att det är möjligt att uppställa sådana objektivt formulerade regler för samlivet, att ett åsidosättande av dem omöjliggör allt samarbete. De utgöra minimimåttet av d.v.s. krav, som människorna på förhand måste ställa på varandra, for att de skola kunna mlåta sig i en fredlig och fruktbar samverkan och för att de skola kunna vidmakthålla den därtill drivande känslan, förtroendet. Dessa regler gå just ut på att avgränsa en sfär, vilken måste betraktas som individens rättmätiga och okränkbara område, såtillvida som dess gränser icke få utan tillåtelse överskridas och varje kränkning så väl som varje begärd prestation kan göra anspråk på vederlag.
     Varför var det då av sådan utomordentlig betydelse att finna den objektiva regeln för människornas inbördes förhållande? Emedan det visade sig att alla subjektivt, personligt praglade bud eller råd med nödvändighet låta missbruka sig för maktlystnadens syften. Och detta ligger i sakens natur, ty varje förhållande till min nästa, vilket skall grunda sig på mina personliga meningar, måste oundgängligen bl i ett förmyndar­forhållande. Icke ens så ädla känslor som sympatin och kärleken kunna motstå denna frestelse att göra sig till herre över nästans person, när de vilja vara ett uttryck för vad hon högst uppskattar.
     Huruledes vi önska att våra medmänniskor skola vara beskaffade får icke vara den avgörande synpunkten i vårt förhållande till dem. Rättsmoralens högsta ändamål är att tillförsäkra dem ett eget område, där de kunna utveckla alla möjligheter som finnas i deras natur. Det är så rättsmoralen förstår sin kulturuppgift: den undanröjer hindren och inhägnar det område, där en självständig personlighet kan utveckla sig i trygghet. Själv är den icke kulturskapande, men den övar icke våld eller ens tryck av något slag på den skapande personlighet, som icke träder andra för när. Vår tid är trälbunden och vårdar sig icke om det andliga livets betingelser. Andligt liv trives endast under förutsättning att individen äger självbestämningsrätt och egen existensbasis, att han verkar under eget ansvar och på egen risk - även i fråga om ekonomiska förhållanden.
     Ett objektivt moralbegrepp såsom fundament för den individuella kulturen är därför vad vår tid behöver mera än något annat. Alla moralbegrepp ha hittills varit subjektiva och måste därför leda till katastrofer. Så länge världen icke erkänner sådana skiljelinjer mellan individerna inbördes och mellan individ och stat som kunna härledas ur samlivets eget väsen, komma maktstater att avlösa varandra i en oavbruten följd och i alla möjliga gestalter. Men vare sig de kalla sig demokratiska, socialistiska eller bolsjevikiska - det för dem alla gemensamma kommer att vara deras fullständiga oförmåga att skapa betingelser för inre och yttre fred.