V

I begynnelsen av eder rundskrivelse förklarar ni, att edert apostoliska ämbetes ansvar nödgar eder att undersöka arbetarfrågan »utförligt och grundligt så att intet missförstånd skall insmyga sig med avseende på grundsatser, som sanningen och rättvisan fordrar böra följas för att den skall kunna lösas». Men bländad aven falsk förutsättning förmår ni icke ens se det väsentliga.
     Ni tar för givet att arbetarfrågan är ett spörsmål mellan lönarbetarna och deras arbetsgivare. Men lönarbete är varken den ursprungliga eller enda formen för arbete. Det ursprungliga är att människorna arbeta för egen räkning utan några arbetsgivare som mellanhänder. Och den ursprungliga arbetslönen är arbetsutbytet. Den som arbeta för sig själv och lever av det som han själv frambringar erhåller sin lön i frukterna av sitt arbete. Äro icke fiskare, båtsmän, droskkuskar, småbönder, småhandlande — kort sagt alla de, som tjäna sin lön genom direkt försäljning av sina tjänster eller produkter, utan arbetsgivares mellankomst, äro icke de lika så väl arbetare som de, vilka arbeta för en egentlig lön hos en arbetsgivare? I eder undersök­ning av vad som kan göras, synes ni icke ha tagit dem i betraktande. Och dock är det i själva verket dessa som man i första hand måste räkna med, eftersom den lön, som en person låter sig nöja med hos en arbetsgivare, uppenbarligen beror av vad han kan förtjäna genom att arbeta på egen hand.
     Ni antar att alla arbetsgivare äro rika människor, som i hög grad kunde öka lönerna, om de inte vore så giriga. Men är det icke ett faktum att det stora flertalet av arbetsgivarna i själva verket äro lika mycket utsatta för konkurrensens tryck som deras arbetare, så att många av dem nätt och jämnt kunna hålla sig uppe. Sådana arbetsgivare kunde omöjligt öka den lön, de betala, hur gärna de än ville, med mindre alla andra bleve tvungna att göra detsamma.
     Ni utgår från att det är en naturlig ordning, att det finns två klasser av människor: rika och fattiga, och att arbetarna nödvändigtvis höra till de senare.
     Det är sant, som ni säger, att det finns en naturlig skillnad på förmåga, sundhet och kraft, som måste framkalla förmögenhetsolikheter. Det är emellertid icke dessa olikheter som dela människorna i rika och fattiga. Den naturliga skillnaden i krafter och färdigheter är icke större än den naturliga skillnaden i kroppsstorlek. Men medan vi, för att finna personer, som äro dubbelt så stora som andra, måste söka upp jättar och dvärgar, finna vi olikheter mellan rika och fattiga såsom de existera i våra dagar ofantligt mycket större, vi finna att vissa personer äro tusen- ja, miljonfaldigt rikare än andra.
     Aldrig överensstämmer avståndet mellan rikedom och fattigdom med olikheterna i de enskildas krafter och färdigheter. Den sanna skillnaden mellan rika och fattiga är lik den skillnad, som finnes mellan dem som uppta tull och dem som betala tullavgiften, mellan dem som emottaga tribut och dem, som lämna den.
     På vad sätt rättfärdiggör naturen denna skillnad? I den levande naturens oräkneliga variationer finna vi några arter, som tydligen äro bestämda att leva av andra arter. Men dessa äro alltid mä.rkta genom omisskännliga olikheter i storlek, form och organism. Människorna ha erhållit herraväldet över allt annat på jorden. Men är icke detta herravälde starkt präglat även i hennes yttre, så att ingen behöver vara i tvivel om det är en människa eller ett högre djur man har framför sig. Våra amerikanska försvarare av slaveriet påstodo tidigare, att negrernas svarta hud och ullhår var ett kännetecken på att det var i överensstämmelse med naturen, att den svarte skulle tjäna den vite. Men den skillnad, som ni betraktar såsom naturlig, är ju emellan människor av samma ras. Vilken skillnad gör naturen mellan människorna för att visa, att det är meningen att en skall leva i sysslolöshet och dock bli rik, under det en annan skall arbeta strängt och dock förbli fattig? Om jag från Förenta staterna förde till eder en man med en förmögenhet av 200 milj. dollar och en annan, som var glad att få arbeta för några få dollar i veckan och ställde dem sida vid sida i edert förmak, skulle ni då — även om ni tillkallade den skickligaste anatom — vara i stånd att skilja den ene från den andre? Är det icke tydligt, att Gud icke på något sätt gynnar eller ursäktar delningen mellan rika och fattiga, såsom den i våra dagar förekommer? Han blott tillåter den på samma sätt som han, då han har givit oss fri vilja, tillåter människorna att välja mellan gott och ont och att undvara himmelen om de föredra helvetet. Ty är det icke klart att skillnaden mellan de rika och fattiga klasserna alltid har sitt ursprung från makt och svek, och att det står i den skarpaste motsats till sedelagen, eftersom det i verkligheten är en skillnad mellan dem som rövas och dem som mottaga bytet, mellan dem som äro uteslutna från Guds gåvor och dem som ha uteslutande förfoganderätt över det, som Gud bestämt för alla. Har icke Kristus i alla sina utsagor och liknelser visat, att den djupa skillnaden mellan rik och fattig är i strid med Guds lag? Skulle han ha fördömt de rika så strängt som han gjorde, om icke denna klasskillnad vore orättvis och i strid mot Guds vilja? Det förefaller som om ni missförstode den rätta betydelsen av orden, när ni framhåller, att Kristus har, såsom son till en timmerman, visat att »det icke är en skarn att förtjäna sitt bröd genom arbete». Detta låter icke bättre än om man ville säga, att han, genom att ej stjäla, ville visa oss, att det icke är skamligt att vara ärlig. Om ni betänker hur i stort sett sann en indelning av människorna i arbetare, tiggare och tjuvar är, så skall ni finna hur moraliskt omöjligt det var för Kristus att i sitt liv här på jorden vara annat än en arbetare, eftersom han, som kom för att uppfylla lagen så väl i gärning som i ord, måste följa Guds arbetslag. Hur fullkamligt och skönt har icke Kristi liv på jorden åskådliggjort denna lag! Han började sitt jordiska liv som ett litet barn, som det är bestämt att alla skola börja det, och mottog kärleksfullt det, som enligt naturens ordning gives med glädje, nämligen det livsuppehälle åstadkommet genom arbete, som det ena släktledet gäldar det nästa. Sedan han växt upp, förtjänade han sitt livsuppehälle genom vanligt arbete, som största delen av människorna göra och måste göra. Och då han sedan började en högre verksamhet — den högsta av alla — förtjänade han sitt livsuppehälle genom att lära människorna moraliska och andliga sanningar, i det han mottog sin materiella lön i form av kärleksgåvor från sina tacksamma åhörare, icke avvisande Marias kostbara smörjelse. Och då han utvalde sina lärjungar tog han dem icke bland godsägare och andra privilegierade, som leva av andras arbete, utan bland de vanliga arbetarna. Och då han kallade dem till ett högre arbete och utsände dem som lärare av moraliska och andliga sanningar, bjöd han dem att, utan vare sig nedlåtenhet eller känsla av vanära, mottaga frivilliga gåvor som lön för sin verksamhet, i det han framhöll att »arbetaren är värd sin lön», och visade dem sålunda — vad även vi hävda — att ej blott det, som man kallar kroppsarbete utan varje strävan, som bidrar till att tillfredsställa de materiella, intellektuella, moraliska och religiösa behoven är arbete. ⁽¹⁾
     När ni förutsätter att arbetarna, även de vanliga kroppsarbetarna, naturnödvändigt måste vara fattiga, så förbiser ni det faktum att arbetet är rikedomens frambringare. Ni ger skaparens naturlagar skulden för en orättvisa, som endast har sitt upphov i människornas trots mot hans goda avsikter. Även under näringslivets lägsta former är det möjligt för alla att tjäna sitt livsuppehälle, när blott rättvisan får råda. Med vår tids otaliga arbetssparande inrättningar borde det vara möjligt att förtjäna mycket mer. Det är därför i och för sig oförnuftigt att säga — vilket ni gör — att det icke är någon skam att vara fattig. Ty fattigdom borde vara en skam, eftersom den i ett på rättvisa grundat samhälle blott kunde vara ett tecken på lättja och liknöjdhet, såvida den icke var förorsakad av oundvikliga olyckor eller religiösa bevekelsegrunder.
     Eder sympati synes uteslutande vara riktad mot de fattiga, arbetarna. Är detta rätt? Äro icke även de rika, drönarna, att beklaga? Enligt evangeliet är det snarare de rika än de fattiga som måste beklagas, ty det antages att de skola falla under Guds dom. Och för den rike som tror på ett liv efter detta, måste utsikten att vid uppvaknandet finna att hans kära miljoner icke följt honom synas beklagansvärd.
     Men hur beklagansvärd är icke den rike även i detta livet! Det onda ligger icke i själva rikedomen eller i herraväldet över materiella ting. Det ligger i besittningen av rikedom, under det att andra äro försänkta i djupaste armod. Huru får icke just den rike lära känna människonaturens dåliga sidor! Han omges av smickrare och ögontjänare och finner ständigt beredvilliga verktyg, som vilja tillfredsställa hans onda anlag eller ytterligare nära dem. Han måste ständigt vara på vakt gentemot svindlare och bedragare och måste ofta hysa misstankar om, att usla motiv döljas bakom vänliga ord och handlingar. Försöker han att öva frikostighet, förföljes han av skamlöst tiggeri. Hur ofta avkyles icke den varma familjekänslan i den rikes hem? Ej sällan emotses hans död av släktingar med dåligt tillbakahållen glädje över det väntade arvet. Fattigdomens värsta onda är icke bristen på materiella ting, utan detta, att den gör det omöjligt att utbilda de högre egenskaperna och dygderna. Så förhindrar även — om än på ett annat sätt — oförtjänt rikedom utvecklingen av det ädlaste hos människan.
     Guds bud kunna icke ostraffat brytas. Såvida det är Guds bud att människan skall tjäna sitt bröd genom arbete, så måste även de sysslolösa rika lida. Och så är det även. Hur ytterligt tomt är icke livet bland sådana som blott jaga efter nöjen! Vilka rysliga laster bedrivas icke bland den klass, som, överhopad med rikedom, är omgiven av fattigdom på alla sidor. De rika lida av den tråkighetssjuka, som de fattiga ha så föga kännedom om, att de ej ens kunna förstå den. De förfalla slutligen till den pessimism, som förnekar Gud, hatar människorna, som betraktar livet som något ont, som fruktar döden och dock längtar efter förintelse.
     Då Kristus sade till den rike unge mannen, som uppsökte honom, att han skulle sälja allt vad han ägde och ge det åt de fattiga, så tänkte han icke på de fattiga utan på den unge mannen. Och jag tvivlar icke på, att det är många bland de rika, särskilt bland dem, som själva ha förvärvat sin rikedom, vilka stundom åtminstone känna rikedomens tomhet och frukta för de faror och frestelser, som den utsätter deras barn för. Men vanans stora makt, högmodets frestelser, sporren som ligger i att fasthålla och förmera det som för dem har samma betydelse som spelmarker, familjens förväntningar, som för dem ha antagit karaktären av rätt och den stora svårigheten att få en verkligt god användning för deras rikedom, binder dem till deras börda, som en uttröttad åsna till sin packning, intill dess de störta på randen av den klyfta som utgör gränsen för deras liv.
     Människor, som äro säkra på att erhålla sin föda, äta blott, då de äro hungriga. Men för de vilda stammar, som bebo de yttersta gränserna av jordklotets beboeliga område, är livet antingen hungersnöd eller omåttligt frosseri. Hungrande i flera dagar, drivas de av hungern att sluka i sig sam jätteormar, då de äntligen haft lycka under jakten. På samma sätt är det rädslan för att lida brist, som driver människorna att hopa rikedomar och gör den rike så avundad och tillbedd. Såsom ofantlig rikedom och ohygglig fattigdom följa varandra, så är överflödets själsfördärvande egenskaper: blott en reflex av eländets förvildning och förnedring. Det verkliga onda ligger i den orättvisa, som förorsakar såväl den onaturliga rikedomen som den onaturliga fattigdomen.
     Men för denna orättvisa kunna icke utan vidare enskilda personer eller enskilda klasser göras ansvariga. Den privata jordäganderätten är en samhällsolycka, som alla lida under, särskilt de rikaste och de fattigaste, om de än bilda motsatta ytterligheter. Då vi se detta synes det oss vara kärlekslöst att tala om de rika som om de personligen vore ansvariga för de fattigas lidanden. Och dock gör ni det, samtidigt med att ni fasthåller, att orsaken till den onaturliga rikedomen och den förnedrande fattigdomen ej skall antastas.
     I det vi vilja ha alla människor återinsatta i sina lika och naturliga rättigheter, söka vi icke gynna någon särskild klass utan alla. Ty såväl vår övertygelse som de fakta, vi se, visa oss, att orättvisan icke förmår gynna någon, under det att rättvisan är till allas gemensamma nytta.
     Ej heller eftersträva vi någon meningslös och löjlig likhet. Vi finna, liksom ni, att det alltid måste finnas skiljaktigheter och olikhet. För så vitt de överensstämma med sedelagen och icke begå våld mot budet: »Du skall icke stjäla», ha vi intet att invända. Vi söka icke förbättra Guds verk, vi söka blott att göra hans vilja. Den likhet som vi vilja åvägabringa, är icke en likhet i rikedom, utan en lika naturlig rätt, den likhet, som både förnuft och religion proklamerar: alla barnens lika rätt till gåvorna från »Vår Fader som är i himmelen».
     Och under det vi vilja indraga till samhällets bruk det som vi tydligt se är den stora fond, vilken efter den gudomliga ordningen är bestämd för samhället, vilja vi ej lägga ens den obetydligaste skatt på innehavarna av rikedomen, hur rika de än må vara. Vi betrakta icke blott dessa skatter som ett ingrepp i äganderätten utan vi finna också att det, i kraft av den sköna anpassningen av skaparens ekonomiska lagar, är alldeles omöjligt att på ärligt sätt bli rik, utan att samtidigt hela världens rikedom förökas.
     Att hålla på en orättvisa, att neka att avskaffa den, är alltid det samma som att begå en ny. De, som försvara den privata jordäganderätten och därmed förneka den första och betydelsefullaste av alla mänskliga rättigheter, livets materiella grundval, tvingas in i en av två åsikter. Antingen måste de med dem, vilkas evangelium är: »Fan ta den sistkommande», förneka den lika rätten till livet och på grund aven teori, lik den, som den engelske prästen Malthus har givit sitt namn, påstå, att naturen — de våga icke säga Gud — sätter flera människor till världen än det finns livsuppehälle för. Eller ock måste de liksom socialisterna låta det gälla för rätt, som i verkligheten är orätt.
     Ni ger själv ett exempel därpå. Ni förnekar den lika rätten till livets materiella grundval och då ni ändå tydligen känner, att det finns en rätt till livet, påstår ni det vara arbetarnas rätt att fordra sysselsättning hos arbetsgivarna till en viss bestämd lön. Det existerar ingen sådan rätt. Ingen människa har rätt att fordra sysselsättning hos andra, att fordra en högre lön än andra äro villiga att ge eller på något sätt lägga tryck på andra för att få dem till att mot deras vilja höja lönen. Sådana fordringar från arbetarnas sida skulle icke vara mera moraliskt rättmätiga än om arbetsgivarna fordrade att arbetarna skulle tvingas att arbeta för dem mot sin vilja och för en mindre lön än de godvilligt läto sig nöja med. Varje skenbart rättfärdigande av sådana anspråk kommer aven tidigare orättvisa. De härleda sig från förnekandet av arbetarnas naturliga rättigheter och de kunna, i sista instans, blott vila på självbevarelsedriften, som under extraordinära omständigheter bryter alla lagar och gör till och med stöld, helgerån och mord ursäktliga.
     En flyende slav med sina förföljares blodhundar i hälarna skulle uppenbart enligt den sanna kristna moralens grundsatser anses skuldfri, om han kastade sig på den första häst han mötte, även om han måste slå ryttaren till marken. Men därför kan häststöld icke anses vara ett försvarligt sätt att ta sig fram på i allmänhet.
     Då Kristi lärjungar voro hungriga, tillät han dem plocka ax på sabbaten. Men därvid förnekade han icke att vilodagen bör hållas helig och ej under vanliga förhållanden användas till skördearbete.
     Han gav David rätt, då denne driven av hunger tog de heliga bröden ut ur templet, något som annars ansågs vara helgerån. Men därigenom ville han långt ifrån ha sagt att helgerån var det riktiga sättet att skaffa sig livsuppehälle på.
     I eder rundskrivelse anbefaller ni emellertid användande av grundsatser i livets vanliga förhållanden, som moralen blott medger under alldeles särskilda omständigheter. Ni är tvungen att hävda denna falska rätt genom edert förnekande av de sanna rättigheterna. Den naturliga rätt, som varje människa har, är icke detta att kunna fordra arbete eller lön aven annan människa utan rätten att sysselsätta sig själv — att själv dra nyttan av sitt arhete i den outtömliga förrådskammare, som Gud genom jorden har givit oss alla. Vore denna förrådskammare öppen, såsom vi genom jordvärdesskatten vilja öppna den, så skulle den naturliga efterfrågan efter arbete hålla jämna steg med tillbudet. Den person, som sålde arbetet och den som köpte det, skulle då byta fritt till ömsesidig fördel och varje anledning till strid mellan arbetare och arbetsgivare skulle försvinna. Ty då stode det alla fritt att sysselsätta sig själva. Blotta tillfället till arbete skulle då upphöra att vara ett ynnestbevis. Och då ingen ville arbeta för en annan person för mindre än han skulle kunna förtjäna genom att arbeta för sig själv, skulle lönerna med nödvändighet höjas till sitt fulla värde, och förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare regleras genom ömsesidiga, i själva verket gemensamma intressen.
     Detta är den enda väg, på vilken dessa förhållanden kunna regleras till allmän belåtenhet.
     Ni synes anta, att det ges en viss rätmätig höjd för lönen, som arbetsgivarna skulle vara villiga att betala och arbetarna vara tillfredsställda med, och ni synes föreställa eder, att då denna normalhöjd nåddes skulle striden upphöra. Genom denna normalhöjd tror ni uppenbarligen att arbetarna skulle vara i stånd att erhålla ett tarvligt uppehälle och möjligen bli i stånd att, genom hårt arbete och sträng sparsamhet, kunna lägga något åsido.
     Men hur kan en rättvis normallön fastställas annat än genom »utbud och efterfrågan på marknaden», på samma sätt som det rätta priset på spannmål, fartyg eller målningar fastställs? Skulle icke en godtycklig reglering såväl i det ena som i det andra fallet hindra det fria utbyte, som dock på det mest verksamma sätt befordrar den ekonomiska utjämningen av de produktiva krafterna? Varför skulle arbetsköparen i motsats till varuköparen betala högre priser än dem han är tvungen att betala på marknaden? Varför skulle arbetsförsäljaren vara tillfredsställd med en mindre lön än den han kan erhålla på den fria marknaden? Varför skulle arbetarna låta sig nöja med ett torftigt livsuppehälle, när världen är så rik? Varför skulle de vara tillfredsställda med ett liv fullt av släp och umbäranden, när världen dock är så skön? Varför skulle icke även de besjälas av önskan att tillfredsställa högre instinkter och finare smak? Varför skulle de alltid låta sig nöja med att resa på mellandäck, medan andra vräka sig i hytterna?
     Det vilja de icke heller. Jäsningen i vår tid uppstår icke blott av det faktum att arbetarna finna det svårare än förut att leva på samma villkor som hittills. Den har även sin grund i stegringen av anspråken hos dem, vilkas villkor redan förbättrats. Dessa växande anspråk måste fortsätta. Ty arbetarna äro människor, och människan är ett väsen som aldrig blir tillfredsställt.
     Hon är ingen oxe, om vilken man kan säga: så mycket gräs, så mycket hö, så mycket vatten, en smula salt — och han är tillfredsställd. Tvärtom — ju mera hon får, ju mer fordrar hon. När hon har tillräcklig föda fordrar hon bättre föda. Har hon kommit i besittning aven hydda önskar hon snart ett bättre och bekvämare hem. Äro hennes lekamliga behov tillfredsställda, så inställa sig andens och själens fordringar. Denna rastlösa otillfredsställelse ligger i människans natur — i den ädla natur som höjer henne oändligt över djuren och visar att hon verkligen är skapad till Guds avbild. Detta låter sig icke bestridas, ty missnöjet är drivkraften i allt framåtskridande. Det är missnöjet, som har rest Petersdomen och som på den stumma, döda duken låtit madonnans änglaansikte framträda levande. Det är det som har vägt solen och analyserat stjärnorna, som slår upp sida efter sida i skapelsens underbara bok. Det är det som har gjort Atlanten till ett färjställe och tvingat blixten att vara vår budbärare från de avlägsnaste länder. Det är denna rastlösa missbelåtenhet som för oss öppnar utsikter till möjligheter i jämförelse med vilka allt, som vår moderna civilisation hittills har åstadkommit, synes litet. Ej heller kan denna framåtskridandets anda hållas tillbaka utan att förnedra och brutalisera människan, utan att reducera Europa till ett Asien.
     Därför är det omöjligt att fastställa någon som helst rättmätig lön eller lönenivå, som skulle kunna hindra arbetarna att fordra ständigt mera. Så långt ifrån att man skulle kunna tillfredsställa arbetarna genom att förbättra deras villkor en liten smula, är det tvärtom säkert, att de därigenom skulle bli ännu mera otillfredsställda. Ej heller är det rättvist, när ni fordrar att arbetsgivarna skola betala sina arbetare mera än de äro tvungna att betala — mera än det de kunde få andra att göra arbetet för. Ni fordrar då välgörenhet. Ty det tillägg, som den rike arbetsgivaren sålunda ger, är i verkligheten ingen lön utan en allmosa.
     Under min behandling av de praktiska medel, som ni föreslår för att förbättra arbetarnas ställning, har jag icke berört välgörenheten, som ni tycks lägga mycken vikt på. Men det är verklighetsfrämmande att anbefalla välgörenheten som ett medel mot fattigdomen, ej heller betraktar någon denna som ett sådant. Vore det möjligt att avskaffa fattigdomen genom utdelning av allmosor, så skulle ingen fattigdom finnas i kristenheten.
     Barmhärtigheten är i sanning en ädel och skön dygd, angenäm för människor och välbehaglig för Gud. Men barmhärtighet måste byggas på rättvisa. Den kan icke ersätta rättvisan. Bristen, som vidlåder arbetarnas villkor över allt i kristenheten, består däri, att arbetarna utplundras. Och så länge ni rättfärdigar denna utplundring är det lönlöst att tillråda bannhärtighet. Att anbefalla välgörenhet som ersättning för rättvisa, liknar i själva verket de kätterier, som fördömas av edra föregångare: att evangeliet gjorde alla lagar överflödiga och att kärleken till Gud löste människorna från alla moraliska förpliktelser.
     Allt vad välgörenhet kan göra där orättvisan existerar, är att här och där i någon mån lindra de värsta följderna därav. Den kan icke läka såren. Ej heller det lilla den kan göra för att lindra orättens värsta följder är utan sina nackdelar. Man kan indela dygderna i två klasser. Dygderna av det senare slaget äro skadliga om de fundamentala dygderna fattas. Sålunda äro nykterhet och flit dygder. Men en nykter och flitig tjuv är blott så mycket farligare. Tålamod är en dygd. Men att vara tålmodig gentemot det orätta betyder blott att själv göra orätt. Det är även en dygd att förvärva sig kunskaper och att förkovra de andliga krafterna. Men den dåliga människan blir genom sin intelligens endast bättre utrustad att anställa skada. Djävlar anse vi alltid vara sluga nog.
     På detta sätt förorsakar den falska välgörenheten, som föraktar och förnekar rättvisan, endast ont. Å ena sidan demoraliserar den mottagaren av allmosorna, i det den kränker människovärdet »som Gud själv behandlar med vördnad», såsom ni säger, och förvandlar människor till tiggare, som blott behövde återfå det som Gud har bestämt åt dem, för att de skulle kunna göra sig själva till välbeställda borgare med självaktning. Å andra sidan verkar denna falska välgörenhet som ett sömnmedel för deras samveten, vilka leva av nästans utplundring, och fostrar den moraliska förblindelse och det andliga högmod, som Jesus utan tvivel hade i tankarna då han sade, att det var lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in j himmelriket. Ty den förleder dessa människor, som äro djupt sjunkna i orättvisor och som använda sina pengar och sitt inflytande till att upprätthålla välgörenheten, till att tänka att de ha gjort mer än sin plikt emot mänskligheten, när de ge allmosor, och att de väl förtjäna att i särskild mån komma i åtanke hos Gud. Halvt om halvt tillskriva de sin egen godhet, vad man i verkligheten blott har Guds godhet att tacka för. Ty vem är egentligen den allt försörjande? Vem är det, som, såsom ni uttrycker eder, »har givit människorna anvisning på en beständig outtömlig källa», och som endast är att finna i »jordens outtömliga fruktbarhet»? Är det icke Gud? Och när därför människor som äro berövade Guds gåvor göras beroende av medmänniskornas gunst, äro icke dessa så att säga satta i Guds ställe, så att de kunna ha tillägnat sig själva förtjänsten av att ha uppfyllt de förpliktelser, som enligt vad ni själv säger åligga Gud?
     Men värre än allt annat är dock kanske det sätt, på vilket rättvisans klara fordringar ersättas av obestämda föreskrifter om välgörenhetsåtgärder, varigenom en behaglig utväg öppnas för kristendomens förkunnare inom alla grenar av den kristna religionen att hålla god min med Mammon medan de söka övertyga sig själva, att de tjäna Gud. Hade icke det engelska prästerskapet låtit läran om välgörenhet träda i stället för läran om rättfärdighet — för att icke utförligare illustrera en princip som hela kristendomens historia från Konstantins till våra dagar bär vittnesbörd om — så skulle Tudortyranniet icke ha uppstått och kyrkans separation ha undvikits. Hade Frankrikes prästerskap aldrig satt välgörenheten i rättvisans ställe, skulle ej den gamla styrelsens svåra orättvisor ha alstrat den stora revolutionens fasor. Och hade i mitt eget fosterland de, som skulle predika rättfärdighet, icke låtit sig nöja med att predika välvilja, skulle slaveriet aldrig ha krävt borgarkrigets offer. Nej, eders Helighet, liksom tron utan gärningar är död, liksom människorna icke kunna ge Gud, vad som dock är hans, under det de neka sina medmänniskor de rättigheter, som han har givit dem, så förmår den välgörenhet, som icke bäres av rättvisa, intet uträtta, intet bidra till att lösa nutidens arbetarfråga. Även om de rika gåve allt vad de ägde åt de fattiga och läte sina kroppar brännas, skulle fattigdomen fortfara, så länge den privata jordäganderätten existerar.
     Antag att en av våra dagars rikemän var ärligt besjälad av åstundan att använda sin rikedom till förbättrande av arbetets villkor. Vad kan han göra?
     Skall han skänka den till dem, som äro i behov därav? — Därvid kan han möjligen hjälpa några, som förtjäna det, men icke förbättra den allmänna ställningen. Och han kan tillika endast göra gott på detta sätt med ständig fara för att åstadkomma skada.
     Skall han bygga kyrkor? — I kyrkomurarnas skugga skjuter fattigdomen och eländet upp med alla de laster, som de uppamma.
     Skall han bygga skolor och gymnasier? — Med undantag av att människorna där lära känna den privata jordäganderättens orättvisa förmår den förbättrade utbildningen intet göra för den vanlige arbetaren, ty i och med att upplysningen stiger, sjunker de bättre utbildades löner.
     Skall han bygga sjukhus? — Synes det icke för arbetarna redan nu som om det finnes för många, vilka sökte arbete? Allt, vad som uppehåller livet, tjänar alltså till att öka eländet?
   Skall han bygga laboratorier, universitet, försöksverkstäder för fysiska experiment? Han stimulerar blott därigenom uppfinningar och upptäckter, alltså krafter, vilka, då de verka i ett samhälle, som är grundat på den privata jordäganderätten, krossa arbetarna som säd mellan kvarnstenarna.
     Skall han befordra utvandringen från sådana platser där arbetslönerna äro låga till länder där de äro höga? Gjorde han detta så skulle till och med de, som han först hade hjälpt att utvandra, snart vända sig emot honom och fordra att han höll upp därmed, emedan de nyankomna förorsakade lönesänkning.
     Skall han skänka bort den jord, som han möjligen är i besittning av eller avstå från att ta arrende för den, eller arrendera bort den billigare än marknadspriset? På detta sätt, åstadkommer han egentligen blott några nya jordägare eller delvis jordägare. Han skulle därigenom rikta några enskilda personer, men han kunde på det sättet icke bidra något till att förbättra de allmänna sociala förhållandena.
     Eller om han erinrar sig de aven god samhällsanda besjälade medborgarna från den klassiska tiden, som använde stora summor till förskönande av sin fädernesstad och börjar på samma sätt att försköna sin födelseort. Låt honom utvidga och räta de smala och krokiga gatorna, eller anlägga parker med springvatten, låt honom bygga järnvägar och anlägga elektriska spårvägar eller på annat sätt försköna staden och göra den angenämare att bo i; vad blir resultatet? Måste det icke nödvändigtvis gå så, att de, som ha lagt beslag på Guds gåvor, även komma att tillägna sig hans? Blir icke följden av hans välgärningar den, att jordvärdet stiger och att jordägarna sålunda bli i stånd att, genom värdetillväxten tillägna sig värdet av hans verk. Ja, till och med blotta meddelandet om att han har i sinne att göra något dylikt kommer att ge anledning till spekulation och driva upp jordvärdet med stor fart.
     Vad kan då den rike mannen göra för att förbättra de arbetande klassernas ställning? Han kan alls intet göra utom detta, att av all kraft ta del i striden mot den grundorätt, som berövar människorna deras födslorätt. Guds rättvisa ler åt alla människornas försök att sätta något annat i dess ställe.
     Då jag under behandlingen av de praktiska hjälpmedel, som ni föreslår, icke har uppehållit mig vid de moraliska föreskrifter som eder rundskrivelse innehåller, så beror detta ej därpå, att jag anser moralen vara opraktisk. Tvärtom synes det mig att undervisning i moral kan vara av högsta praktiska betydelse och att frågan: vad är klokt? alltid lugnt kan underordnas frågan: vad är rätt? Men i eder rundskrivelse borttar ni fullständigt betydelsen av de moraliska sanningarna med avseende på arbetets villkor, liksom det amerikanska folket, genom att legalisera negerslaveriet, avklädde oavhängighetsförklaringen all praktisk betydelse om den än blev festligt föreläst på varje års nationaldag. I denna förklaring heter det: »Vi anse det för en självklar sanning, att alla människor äro skapta lika och äro av skaparen utrustade med vissa oförytterliga rättigheter; att till dessa rättigheter höra liv, frihet och strävan efter lycka.» Men vad betydde denna sanning på sådana människors läppar, som påstodo att en människa är den andras rättmätiga egendom, som påstodo att slaven plundrade sin herre, då han sprang bort, och att den som hjälpte honom på flykt eller blott gav honom ett glas vatten i Kristi namn gjorde sig till medbrottsling i tjuveriet och därför var straffbar?
     Låt oss närmare betrakta moralläran i eder rundskrivelse.
     Ni säger oss, att arbetets nödvändighet var en följd av synden. Och dock understöder ni ett system, som befriar en privilegierad klass från nödvändigheten att arbeta och sätter den i stånd att skjuta sin del av arbetsbördan över på andra.
     Ni säger oss, att Gud icke har skapat oss för denna jords förgängliga ting, utan att han har givit oss denna världen som en frärnlingsstad och icke som vårt rätta hem. Och dock talar ni om för oss, att somliga av främlingarna ha en uteslutande äganderätt till detta gemensamma främlingsland, så att de kunna tvinga sina främlingsfränder att betala dem för uppehållet här, och att de kunna överlåta denna uteslutande äganderätt till andra väntade främlingar, så att även dessa i kraft av samma rätt i framtiden kunna utesluta sina medmänniskor.
     Ni säger oss, att dygden är allas gemensamma arv, att alla människor äro Guds, den gemensamme faderns barn, att alla skola sluta på samma sätt, att alla äro återlösta genom Jesus Kristus, att naturens välsignelser och nådegåvor tillhöra alla gemensamt, och att alla, med undantag av de ovärdiga, ha löfte om att ärva himmelens rike, och dock, trots allt detta, håller ni fast vid, som vid en moralisk plikt, att det systemet bör upprätthållas, enligt vilket källan till alla Guds materiella gåvor och välsignelser görs till ett mindretals uteslutande egendom — ni ger oss lika rätt till himlen men nekar oss lika rätt till jorden!
     Det har blivit sagt om en berömd dom av högsta domstolen här i Förenta staterna, som fälldes i en bortrymd slavs sak kort före borgarkrigets utbrott, att »den gav rätt åt nordstaterna och negrerna åt sydstaterna». På samma sätt ger ni i eder rundskrivelse evangeliet åt arbetarna och jorden åt godsägarna. Kan man då förundra sig över, att det finns människor, som hånande säga: »Prästerna äro villiga nog att ge de fattiga lika andel i det osynliga, men de sörja troget för, att de rika behålla allt det synliga för sig allena.»
     Detta är orsaken till att de arbetande massorna runt om i världen vända sig bort från all dogmatisk religion.
     Och varför skulle de icke göra det?
     Vad är religionens uppgift om icke att visa på de principer, som böra leda människorna i deras inbördes förhållande; om icke att ge oss klara, bestämda livsregler, som kunna tjäna till ledning i alla livets förhållanden — i verkstaden, på torget, i rätten och i riksförsamlingen såväl som i kyrkan. Religionen skall tjäna som en kompass, med vars hjälp människorna trygga kunna ledas genom frestelsernas stormar, begärens villovägar, kortsynthetens dimma. Vartill gagnar en religion, som står förlamad och tvivlande gentemot de mest betydelsefulla spörsmål — en religion, som, hur mycket den än lovar i den tillkommande världen, intet förmår uträtta gentemot orättvisorna i denna?
     Den ursprungliga kristendomen var ingen sådan religion; annars skulle den icke ha blivit förföljd av romarna, annars skulle den icke heller ha erövrat hela den romerska världen. Roms tvivelsjuka härskare, som voro toleranta mot alla gudar och likgiltiga gentemot vad de kallade simpel övertro, voro så mycket mera känsliga när det gällde en lära, som var grundad på lika rätt. De fruktade instinktivt en religion som fyllde slaven och proletären med nya förhoppningar, som hade en korsfäst timmerman till huvudperson; en religion, som förkunnade Gud som en fader för alla och människornas broderskap, som väntade rättvisans snara herradöme och som lärde sina bekännare att bedja: »Tillkomme ditt rike.»
     I våra dagar härskar samma uppfattning, samma längtan bland massorna. Människan är, som hon har blivit kallad ett »religiöst djur», och hon kan icke helt lösgöra sig från den känslan, att det ges ett moraliskt herravälde i världen, en evig skillnad mellan rätt och orätt. Hon kan icke fullständigt frigöra sig från längtan efter rättvisans herravälde. Och i våra dagar meddela eder människor, som tro sig ha avkastat all religiös tro, att något är oriktigt med avseende på de sociala förhållandena, om de än icke veta varför. Såvida teologien, som den helige Thomas av Aquino påstod, är all vetenskaps summa och medelpunkt, är det då icke religionens sak att säga klart och bestämt och utan fruktan, vari det oriktiga består.
     Det var en djup ingivelse, som i forntiden, då en allmän olycka hotade, drev människorna till oraklen, vilka de frågade varmed de hade gjort gudarna emot. I våra dagar driva de växande missförhållandena, som till och med sätta samhällets bestånd i fara, människor, som känna att något måste vara oriktigt, till religionens tjänare med samma fråga. Vad svar få de? Ack, med få undantag, är det lika så obestämt och otillräckligt, som de svar, vilka de hedniska oraklen gåvo.
     Är det då att undra på om massorna förlora sin tro? Låt mig ännu en gång komma tillbaka till frågans kärna som ni behandlar i eder rundskrivelse.
     Vari består arbetarfrågan, som ni med rätta säger »är dagens fråga», och som »fyller varje sinne med smärtsam räddhåga»? Enklast uttryckt är det sådana människors fattigdom som äro villiga att arbeta. Och vad är det enklaste uttrycket för denna fras? Det är att de sakna bröd. Ty i detta enda ord kunna vi koncisast och skarpast sammanfatta mänsklighetens mångartade materiella behov. Att lida brist på bröd är att leva i armod.
     Vilken är nu kristenhetens bön — den universella bönen, den bön, som uppsändes varje timme på dagen överallt där Kristi namn hålles i ära, den, som ni ber framför den heliga Peterskyrkans högaltare, och som den fattigaste kristliga moder lär sitt lilla barn? Är det icke den bönen till den himmelske fadern: »Giv oss i dag vår dagliga bröd.»
     Overallt, där denna bön dagligen och stundligen uppstiger, ges det människor, som sakna bröd. Är det icke religionens plikt att förklara varför? Är den ej i stånd därtill, så skola bespottarna göra sig lustiga över dess tjänare och säga som Elias sade till Baals profeter: »Ropen med hög röst, ty han är ju Gud! Han torde vara försjunken i tankar, eller han har gått avsides, eller han är på resa. Han sover till äventyrs och måste väckas.» Vad kunna kyrkans tjänare svara? Antingen finns det ingen Gud eller är han fallen i sömn eller ger han människorna deras dagliga bröd och det blir dem frånhänt på något sätt.
     Här är svaret, det enda sanna svaret. Fattas människorna bröd, så är det icke därför att Gud ej skulle ha sörjt därför. Äro människorna villiga att arbeta och dock tryckta av armod, så beror det icke på att den förrådskammare, som Gud har anvisat människorna, hörjar tryta, att det dagliga förråd, som han har lovat sina barn för att tillfredsställa deras dagliga behov, icke är tillräckligt. Det kommer av att människorna genom sitt fräcka trots mot skaparens goda avsikter ha gjort jorden till privat egendom och sålunda gjort det till några enskildas egendom som en givmild fader hade bestämt för alla.
     Varje annat svar, likgiltigt i vilka religiösa former det insvepes, är praktiskt talat ett ateistiskt, ett gudlöst svar.
     Jag har skrivit detta brev icke blott för eder utan för alla, som vilja läsa det. Men i det jag tillsänder eder det personligen innan det offentliggöres, hoppas jag att det även blir läst och övervägt av eder personligen. Genom att anföra grunden för vår åsikt och påvisa vad ni enligt vår uppfattning tyvärr har förbisett, har jag skrivit fritt och tydligt, som det var min plikt i en sak av så utomordentlig betydelse, och som jag är viss om att ni önskade jag skulle uttrycka mig. Men jag hoppas att ha gjort det utan att väcka anstöt. För edert ämbete har jag djup vördnad och för eder person den högsta aktning. Och om än de åsikter jag har bemött förefalla oss felaktiga och farliga, så önskar jag icke därför bli uppfattad som om jag i minsta mån satte eder uppriktighet eller intelligens i fråga. Ty det är åsikter som nästan allmänt hävdas av alla kristendomens förkunnare och lärare, av alla kyrkoavdelningar och sekter och som även godkännas av dem, vilka anses som visa och lärda. Under de förhållanden, som omgiva eder, under bördan av så många plikter och så mycket ansvar, som samla sig i edert nuvarande höga ämbete, var det ej att vänta, att ni skulle ha tänkt på att göra dessa åsikter till föremål för tvivel. Men vi äro förvissade att det jag här har framställt skall föranleda eder att göra det och även om de bördor och arbeten, som åligga eder skulle hindra eder från de grundliga undersökningar av saken, som måste föregått uttalande aven man med en så ansvarsfull ställning som eder, så hoppas jag att det som jag här har skrivit icke skall bli utan nytta för andra.
     Och som jag förut har sagt äro vi mycket tacksamma för eder rundskrivelse. Det är redan mycket, att genom ett så framstående upprop uppmärksamheten blivit fästad på arbetets villkor och problem, och att ni har erinrat om det ofta glömda faktum, att de sociala missförhållandena och tidens spörsmål direkt angå kyrkan i högsta grad.
     Det är redan mycket, att ni på detta sätt har givit uttryck för edert ogillande av den gudlösa lära, som så länge direkt eller indirekt har blivit predikad i kristendomens namn, att de fattigas lidanden måste bero på Försynens outgrundliga rådslag, som människorna väl kunna begråta men ej förändra. Eder rundskrivelse är, som var och en skall finna vid noggrann undersökning, icke riktad mot socialismen, vars moderata form ni sympatiserar med, utan mot det som vi i Förenta staterna kalla jordvärdebeskattningen (single tax). Men vi hysa ingen rädsla för sanningen, när den blott får komma fram till prövning; och vi se i eder rundskrivelse det mest verksamma medel att framkalla meningsbyte framför allt i den del av frågan, som vi betrakta såsom den betydelsefullaste, nämligen den moraliska och religiösa. Därför förtjänar ni tack av alla dem som önska följa sanningen, ty det ligger i sanningens natur, att den alltid segrar över villfarelsen, där det kommer till meningsutbyte.
     Och den sanning som vi kämpar för har redan inträngt så djupt i människornas medvetande, att den måste bli hörd, att den aldrig kan undertryckas, att den måste skrida framåt från seger till seger. Det avlägsna Australien går i spetsen och har redan tagit det första steget i riktning mot jordvärdebeskattningens införande. I England, Förenta staterna och Kanada står frågan redan på gränsen av den praktiska politiken och den blir snart vår tids viktigaste fråga. Europas fastland kan icke länge dröja efter, ty fortare än någonsin skrider världen framåt.
     För fyrtio år sedan syntes slaveriet i Förenta staterna vara en mer pennanent institution än någonsin, och slavens marknadspris — såväl arbetet som uppfödningen av slavar — var högre än någonsin, ty slavägarens äganderätt syntes bli ständigt säkrare. I skuggan av det hus, i vilket människornas lika rättigheter hade blivit högtidligt proklamerade, släpades förrymda slavar fjättrade tillbaka till träldomen, och på det ställe, som vi i den amerikanska historien gärna kalla vår frihets Marathon, skröt slavägaren över att han till och med där ville svinga sin piska.
     Men redan för fyrtio år sedan, om än det parti, som skulle sätta Abraham Lincoln på presidentstolen, ännu icke var bildat och fastän det ännu skulle gå ett tiotal år innan det första skottet föll, var dock slaveriet i själva verket dömt.
     I vår tid gror fröet till en större, djupare och mera välsignelserik revolution, och detta icke i ett enskilt land utan över hela världen. Guds sanning är dess drivfjäder och mäktigare krafter än han hittills har givit människorna tränga på. Det ligger lika så litet i den bestående rättens makt att hejda denna sanning, som det ligger i människans makt att stanna solen. Stjärnorna strida mot Sisera i deras lopp och i tidens jäsning kan den, som har öron att höra med, höra arbetarslaveriets dom.
     Var skola vi finna kyrkans hövdingar i den kommande, nej, i den redan påbörjade kampen? På rättvisans och frihetens sida, eller på orättens och slaveriets? Blir det på de frälsta israeliternas sida eller bland vagnar och ryttare i Röda havets böljor?
     Vad de breda lagren angå behöver man inte vara mycket i tvivel om på vilken sida de skola ställa sig. Redan nu räkna de trosvanna förkämparna för våra åsikter talrika katoliker i sina led, många präster, och åtminstone några biskopar, och i de många församlingarna bland de engelsktalande kristna finnes ingen som saknar förespråkare för vår sak.
     Senaste söndagsafton såg jag i den kyrka i New York, som är den rikaste i världen, korset bäras genom gångarna av ett hundra korsångare och hörde en präst av den engelska kyrkogrenen, som för 300 år sedan lösrev sig från eder kyrka, i en stor församling förklara, att arbetarfrågan i grund och botten var en religiös fråga, att den endast kunde lösas på den moraliska rättvisans grund, och att det första och klaraste rättskravet måste vara den lika rätten till användande av livets fysiska grundval och att ingen mänsklig äganderätt kunde göra alla människors lika rätt till jorden som Gud har givit dem, ogiltig.
     Och då korset drog förbi och korgossarna sjöngo böjde män, för vilka detta var något nytt, sina huvuden, och hjärtan, som länge stått främmande för kyrkan såsom förtryckets villiga redskap, genomträngdes av de stora korsfararnas krigsrop: »Gud vill det!»
     Guds tjänares tjänare! Jag använder eder starkaste och frommaste titel. I eder hand mer än i någon annan människas ligger makten att uttala det ordet och göra de tecken, som skall göra slut på en onaturlig skilsmässa och återförena den religiösa känslan med allt som är rent och upphöjt i den sociala reformrörelsen.
     I det jag önskar eder den högsta av alla gåvor, att ni må känna sanningen och bliva frigjord genom den, önskande eder att ni må få tid och kraft att göra edert ämbete berömt för alla tider, genom de stora tjänster som ni kan göra mänskligheten, förblir jag med den största aktning för eder personliga karaktär och edert upphöjda ämbete.

Till innehold Arbetets Villkor